Anna på toaletten

Jag läser Anna Karenina ännu (ja, jag läser inte så snabbt, så mycket varje dag, och jag har inte bråttom). Som jag tidigare nämnt (med risk för att låta dryg, pretto och förståsigpåig) förstår jag väl att den hör till litteraturhistoriens klassiker. Fast den skrevs på 1870-talet är beskrivningarna och framställningarna av många tankar, känslor och handlingar klockrena som om de är ännu idag. Man känner igen sig själv och man fattar vad karaktärerna känner fast man inte själv har samma erfarenheter.

Men det finns ju undantag. Jag har bland annat noterat att det som idag är mobiltelefoner, datorer, köksmaskiner, skola, uppfostrande föräldrar, attiraljer för småbarn och vardagsstress, t.ex., var för societeten i 1870-talets Ryssland tjänstefolk. Till och med när Anna lämnade sin man och drog iväg på en kärleksresa till Europa med Vronskij hade de med sig betjänter och barnpigor. Sen, lyssna på det här, det fick mig nyss att dra på smilbanden.

“Han såg på henne (Vronskij, min anm.). Han såg hela ljuvligheten i hennes (Annas) ansikte och gestalt och den förtrollande skönheten i hennes toalett som, nu som alltid, satt som gjuten på henne.”

?!