Men det finns ju undantag. Jag har bland annat noterat att det som idag är mobiltelefoner, datorer, köksmaskiner, skola, uppfostrande föräldrar, attiraljer för småbarn och vardagsstress, t.ex., var för societeten i 1870-talets Ryssland tjänstefolk. Till och med när Anna lämnade sin man och drog iväg på en kärleksresa till Europa med Vronskij hade de med sig betjänter och barnpigor. Sen, lyssna på det här, det fick mig nyss att dra på smilbanden.

”Han såg på henne (Vronskij, min anm.). Han såg hela ljuvligheten i hennes (Annas) ansikte och gestalt och den förtrollande skönheten i hennes toalett som, nu som alltid, satt som gjuten på henne.”

?!

Jag håller med Dahl i tanken på att kvinnor inte kan förvänta sig röster bara tack vare sitt kön. Kvinnorna som inte röstade på varken Eva eller Sari svek kvinnorna lika lite som en vänsterväljare som inte röstar på en borgerlig kandidat sviker borgerligheten, eller tvärt om. Synsättet som Sundqvist för fram återspeglar den snedvridna, den ensidiga, jämställdhetskampen. Den där könet kommer först och allt annat sen. Den där könet är kriteriet för rättigheter och skyldigheter, ett synsätt som feminismen ursprungligen föddes för att bekämpa (!)

Sundqvists snedvridna syn på jämställdhet, det att kvinnor borde rösta på kvinnor bara för att de är kvinnor utan att se djupare än så vad de står för, är inget unikt eller nytt. Tyvärr går mycken av jämställdhetskampen i praktiken ut på att lyfta fram kvinnors rättigheter och påtala mäns skyldigheter, utan att göra det motsatta. Det är ingen trovärdig jämställdhetskamp. Det är en omogen jämställdhetskamp, som ett barn som blivit uppfostrat så som att det bara har rättigheter och inga skyldigheter.

I praktiken ser man det till exempel på att väldigt lite fokus i jämställdhetsdebatten läggs på den allmänna värnplikten. En lagstadgad skyldighet man har på grund av sitt kön, en som i fredstid i bästa fall betyder att man uppoffrar ett halvt år av sitt liv och i krigstid i värsta fall får sätta livet till. Inte bara läggs lite fokus på den här uppenbara, lagstadgade, ojämställdheten utan dessutom tycker vissa att det är ok. Vi såg det i samband med fartygsolyckan i Italien nyligen där många tyckte att det var en självklarhet att män skulle sist i livbåtarna. Ta en titt på könsfördelningen i till exempel arbetsplatsolyckor och självmordsstatistiken. För att nämna några uppenbara.

Nåja, man kunde skriva mycket om det här temat. Men jag orkar inte samla tankarna längre än så här och tipsar därför om en läsvärd blogg i vårt värsta… *host* västra grannland, på vilken det skrivs mycket om det jag nuddat vid här.

Den här bilden visar på ett humoristiskt, och lite överdrivet sätt, vad jag menar.

Det var när jag stod vid Citymarket i Stenhagas köttdisk och väntade på att köttmästaren gick ut för att ta ihjäl oxen, slakta och stycka den så att jag skulle få veckans entrecôte som mina ögon föll på en för mig okänd senap. Den stod på köttdisken mitt framför näsan, på bästa impulsköpsplats. Jag hörde från bakrummet, dit köksmästaren hade gått, hur han slogs med oxen och förstod att det kommer att ta länge. Så jag tog en av senapsflaskorna och granskade den närmare. Jag fick intrycket att den var gjord av någon mindre producent. Mindre i bemärkelsen inte vinst-maximerande-multinationellt-företag-som-slänger-i-vad-som-helst-och-säger-vad-som-helst-för-att-sälja producent. Va fan, tänkte jag. Livet är kort så varför inte ta risken att slösa bort 4,60 eur på en senap som man inte smakat tidigare?! resonerade jag och slängde ner en flaska i korgen samtidigt som oxen i bakrummet drog sin sista suck.

När jag kom hem smakade jag. Jag tog en pytteliten (och den var verkligen liten) klick på fingret och strök den på tungan. Fem sekunder efteråt insåg jag att den nya senapen var ett misstag. Det var som att jag hade tagit en tändsticka, dragit eld på den och slängt in den i munnen. Den smakade inget. Den bara brände och frätte. Lika bra kan man köpa någon billigare syra och doppa korven i den som att slösa 4,60 eur på den här senapen. Den enda användning jag kan komma på för den här flaskan på 300 gr senap är att smaksätta en sats på 300 liter sås, om jag någon gång lagar 300 liter sås, eller som desinficerings medel.

”Kipu Sinappi”, rakt översatt ”Smärt senap”. Namnet borde ha utlöst alla köp-inte alarm i min skalle.

Jag läser inte normalt rysk 1800-tals litteratur. Jag har börjat på Dostojevkijs Bortt och Straff några gånger tidigare i livet, för länge sen, men aldrig kommit långt. För en tid sen fick jag ett infall att läsa Anna Karenina av Tolstoj, helt enkelt för att se vad det är frågan om egentligen. Vad det är som alla pratar om?

Nu har jag läst halva och kan förstå varför den har en plats i litteraturhistorien. Beskrivningen av människorna, tankarna och känslorna är klockren. Jag ger mig inte in på några djupare analyser för det skulle bara låta löjligt.

Annars knallar det på. Livet är ett ekorrhjul; Iso W., underhållsarbete och träning. Träningen hade en svacka här före jul men är på G. nu igen. Jag har börjat med asthanga yoga som en del av tränandet. Men det får jag ta i ett skilt inlägg sen när jag själv fattat vad jag håller på med.

Nu är basun varm hör jag…

Nå, hur går det för er då, ni som är in här regelbundet? Berätta! Säg något! Det känns konstigt att sitta här och babbla för sig själv.

Människan och litteraturen?

”Jag behöver kroppsrörelse, annars blir min karaktär rent fördärvad, tänkte han och beslöt att han skulle vara med om att bärga höet, hur tafatt han än kunde komma att känna sig inför sin bror och sitt tjänstefolk.”

Redan i 1870-talets Ryssland förstod man (författaren) att mental hälsa, frid i sinnet, är förknippat med fysisk aktivitet. I boken besluter karaktären Levin att ta en risk, gå över en gräns, genom att som husbonde och adelsman delta i det fysiska slåtterarbetet vid böndernas sida. Göra något annorlunda och kanske känna sig dum och uttittad en stund för att få sin motion och lugna sinnet. Jag såg direkt parallellerna till mig själv och när jag gick på mitt första spinningpass. Jag kände mig ganska tafatt och bortkommen de första gångerna men det var värt det. Dessutom är det ju så att folk är upptagna med sitt, ”på gång” så att säga,  på spinningpassen att man inte lägger så mycket märke till de andra.

- Jasså du! Men säg mig, hur tror du att bönderna kommer att ta det? De ler nog i mjugg åt att husbonden åbäkar sig.

- Nej det tror jag inte. Men det är ett sådant på en gång muntert och tungt arbete att man inte får tid att tänka på den saken.

Förklarar Levin för sin bror då denne är orolig att han ska skämma ut sig inför bönderna.

”Så gick första omgången. den långa sträckan hade varit mycket tröttsam för Levin. Men då man var färdig med sträckan och Tit med lien kastad över axeln med sävliga steg gick tillbaka i de spår hans klackar hade lämnat i den mark där de nyss gått fram och Levin gjorde honom sällskap längs den fåra han slagit, hade han en härlig känsla trots att svetten lackade nerför hans ansikte och droppade från näsan och hela ryggen var så blöt som om den hade doppats i vatten. Han var särskilt glad över att han nu visste att han kunde hålla ut.”

Här beskrivs, i en roman skriven på 1870-talet, exakt samma känsla man har efter ett spinningpass.

”I stråk efter stråk föll ängens gräs. Man fick slå ställen med högt och ställen med lågt gräs, bitar där gräset var dåligt och andra där det var bra. Levin förlorade allt begrepp om tid och visste verkligen inte om det var sent eller tidigt på dagen. I hans arbetsförmåga började nu inträda en förändring som beredde honom stor njutning. Mitt under mödan kom det över honom en känsla som gjorde att han glömde bort vad han hade för händer, en egendomlig känsla av lätthet, och vid dessa tillfällen blev hans sträcka nästan lika jämn och vackert slagen som Tits. Men så fort han tänkte på vad han gjorde och började anstränga sig att göra sin sak ännu bättre, kände han genast arbetet tynga sig och gräset blev illa avmejat.”

Är det inte precis det här som vi idag kallar Flow, och runners hig?! Beskrivet i… Ja, ni vet. Jag känner igen känslan, inte kanske från spinnandet, men från då jag cyklat långa sträckor och kommit in i en känsla av att allt går av sig själv utan att jag tänker på det. Förr slog man hö för att må bra, nuförtiden kutar man runt, nöter på rullande mattor inomhus och allt möjligt annat.

Att sånt… Sånt här sitter jag och funderar på. Det finns andra lustiga paralleller också men jag kan ju inte analysera hela tegelstenen heller.

Författaren (till tegelstenen, inte blogginlägget). En slipad kille. Det ser man tydligt trots den otydliga bilden.

Läste jag i boken jag håller på med. Den är skriven på 1800-talet och jag flinade mitt fånigaste flin när jag tänkte på att dom då, på 1800-talet, visste vad vi i något skede glömde, vilket ledde till ett totalt missförstånd och som vi nu börjar fatta igen, nämligen att man blir tjock av mjöl och socker, inte av biffar och fett.

Guldstjärna till den som vet boken och författaren.

Det var i sig ingen överraskning att filtren var slut. Jag har tänkt köpa mer kaffefilter hela veckan. Jag brukar skaffa mer filter åtminstone en vecka före de är slut, just för att undvika sådan här obehaglig spänning som jag upplevt idag. För, att en morgon masa sig fram till kaffebryggaren, hälla ut det gamla kaffet över disken jag borde ha diskat igår, mäta upp vatten till dagens första koppar, öppna skåpdörren till skåpet där bland annat kaffe och filter finns för att upptäcka att filtren är slut, det, det gott folk vill jag inte uppleva. Men mänsklig som jag är har jag glömt. Jag minns att igår när jag var på Citymarket hade jag den där känslan av att det var något mer jag skulle ha, något mer än det dagliga brödet. Men jag kunde inte komma på vad, så jag gick till kassan och betalade.

Därför var det med en viss nervositet jag for till Citymarket i Stenhaga för att handla idag. Konsekvenserna av att glömma kaffefiltren vill jag inte ens tänka på. Katastrofen var också nära. Det var först efter att jag hade smalltalkat med kollegan Mrs A., som det plingade till i min skalle, ungefär som när man får ett mejl, att nu ska jag gå efter filtren innan det är för sent. Slutet gott allting gott.

Varje gång jag öppnar en ny ask med kaffefilter stannar jag till en stund och funderar på hur månne världen kommer att se ut när de här är uppanvända. Jag ser filtren som en materiell inkarnation av tidens gång, eftersom man använder dom regelbundet varje dag. Ungefär som min tidningshög fast andra vägen. Tidningshögen visar det förgångna och kaffefiltren framtiden. Den första ökar vart efter tiden går och den andra minskar. I tidningarna står historien skriven, men kaffefiltren är vita, rena och oskrivna blad.

Som ni ser har jag tagit ett filter ur asken före bilden togs.

Båda kugghjulen i hjärnan började snurra när jag sökte efter årets händelser. De snurrade vidare. Hmmm….

Jag tog en kreativ paus under vilken jag surffade runt lite här och där, på de vanliga ställena. Kollade Fejan, Aftonbladet, Vasabladet och de andra usual suspects.

Kom tillbaka hit och sparkade igång båda kugghjulen igen. Hmmm…

Nada! Det var då jag insåg att 2011 faktiskt har varit ett av de mest händelselösa och tråkiga år jag har genomlevt hittills. Det finns inget att skriva om. För det är ingen idé att skriva om att jag jobbat och spunnit (jösses vad lätt man läser ”spunnit” som ”supit”), det är som att jag skulle skriva om hur jag ätit och sovit.

Så om jag ska ge något nyårslöfte så blir det att jag nästa år den här tiden ska mer att skriva om.

Gott Nytt År!

Årets låt.

Ett ”boktips”, så här på juldagen.

Jag läste just ut Paulo Coelhos bok Valkyriorna. En bok jag inpulsköpte åt mig själv förra helgen när jag skulle handla julklappar. Jag har läst några böcker av honom tidigare och gillat dom, hittat många livsvisdomar i och mellan raderna. Så tröskeln var inte hög att köpa en pocket för 8,25.

Men denna höll inte måttet jämfört med dom andra. Den här var helt enkelt för flummig. I början hängde man med, men sedan spårade det ur. Jag antar att tanken var god eftersom det var författarens egna upplevelser det byggde på. Men texten på de här 184 sidorna lyckades inte förmedla det som hade hänt i öknen under de 40 dagarna den refererar till.

Snygg bild i alla fall.

Jag hade semesterdagar att ta ut. Så idag har jag varit ledig, och det fortsätter imorgon. Jag tänkte att om jag tar ut lite semester nu före jul så kanske jag får den rätta jul-stämmningen, känner mig så där hysteriskt stressad som man ska, så att jag kanske fattar att stressa upp mig över lägenheten som inte är desinficerad och inte kommer att bli det heller, julklapparna som ännu inte är köpta men som kommer att bli det i sinom tid, granen som inte är pyntad, granen som inte ens är huggen och inte kommer att bli det heller, grisen som inte är slaktad, eller som redan är slaktad men av någon annan. Den sista meningen blev rörig, men ni fattar poängen va?!

Men icke! Jag har inte lyckas stressa upp mig. I stället har jag slöat bort så gott som hela dagen. Drivit lite hit och lite dit. Det är nästan som att jag flummat bort dagen. Kan man göra så två dagar före jul?

Jag tänker inte äta julmat heller, inte idag. Jag fick ett infall och gick till en av Greenline:s pizzerior för att köpa kvällens käk. Det var i sig en lustig upplevelse. Dörren dit stod på vid gavel när jag kom. Där inne låg en dimma av rök i hela lokalen. Sån rök som uppstår när man bränner något i köket (har aldrig hänt mig men jag har hört talas om det). Där fanns inga andra kunder. Tjejen som jobbade där stod mitt i lokalen och såg lite förlägen ut och sprang iväg bakom disken när jag stegade in. Jag beställde och kvävde en impuls att fråga ”What’s cooking?”.

Som ni märker har jag inget vettigt att komma med. Jag har bara lite tråkigt och vill babbla…

God Jul, om vi inte hörs före det!