Idag när jag stod i kassakön på Citymarket (dit jag inte borde gå för att det är så jävla långa köer, men jag tror att de har förbättrat sig en del där på sistone för köerna har blivit kortare för att kassapersonerna har blivit fler (tror jag), antagligen har dom läst min blogg och tagit åt sig av kritiken) föll blicken på det som killen före mig i kön hade handlat. Det slog mig att där på bandet låg ett konkret exempel på hur galen världen har blivit.

Han hade bland annat köpt fettfri mjölk och energidrycken Battery. Killen vill leva hälsosamt och köper mjölk från vilket man har tagit bort ett av de tre näringsämnena (fett, proteiner och kolhydrater) fett och på grund av det satt till en del annta jox. Sen köper han Battery, en så kallad energidryck, som är en mix av alla världens tillsattsämnen, socker och koffein.

Är det inte något som är fundamentalt fel när folk (mig själv undantagen) uppfattar en naturlig produkt som har fött människan i årtusenden, mjölk, som något ohälsosamt medan man uppfattar en mix av tillsattsämnen, socker och koffein som, om inte hälsobefrämjande, så, helt acceptabel?!

Fråga inte vad bilden har med inlägget att göra, men den kom fram när jag googlade på ”galen”, och jag tyckte att den får duga.

Det var dom första 35 åren, nu är det bara resten kvar.

Traditionsenligt ska jag spela en låt för att hylla mig själv och min första cybervän (i bemärkelsen första person som jag lärde känna via nätet) Sofia ”Mymlan” Mirjansdotter, som oxo fyller år idag.

Grattis till oss Mymlan, och låt lyckan stå oss bi!

Ganska hurja det här. Man har köpt en ny båt för 900 miljoner euro. På vägen hem från båtaffären ska man passera under en bro där avståndet mellan båtens högsta punkt och den stora bron är 15 cm. Så vad gör man? Jo, man drar gasen i botten på de sex motorerna från Iso W. som alstrar 114 000 hästkrafter, vilket gör att den 225 000 ton tunga båten drar fram i 20 knop. Detta för att öka avståndet med 15 cm. Då har man en hel halvmeter tillgodo. Hmm… Man ska vara ganska säker på att man verkligen kör där bron är som högst då.

Jag kom att tänka på att tänk om man inte hade tänkt på bron före man började bygga. Man hade kommit till sorabältsbron och sen bara… Oh shit! Vi kommer inte under. Eller ännu värre, man hade märkt det när det brakar till och skorstenen kapar av bron, eller skorstenen bryts av, vilket kanske är mer sannolikt.

Sen kom jag att tänka på ingenjören som planerat skorstenen på båten. Han måste antagligen ha kollat sina kalkyler två eller tre gånger. Det skulle vara pinsamt om den nya båten för 900 miljoner euro inte gick att få hem för att någon hade räknat fel.

Med hjälp av mina matematikkunskaper från gymnasiets korta matematik räknade jag ut att man skulle behöva ungefär 131 lottovinster av den rekordstorlek som ska delas ut ikväll för att köpa sig en sån där båt, och säkert en till för att tanka den.

Spelar: Wild Cherry/Pleij Dätt Fanki Mjuusik Vaijt Båååij

I tisdax var jag på en flummig kurs på jobbet (ja flummig för att vara på Iso W. där verksamheten i grunden vilar på matematik, fysik och ekonmi). Själv tyckte jag att den var givande. Intelligent Self Management hette den iaf. Hon som drog den talade mycket om hur vi människor fungerar mentalt, vad som motiverar oss, vad som får oss att göra bra ifrån oss på jobbet (och alltså vara bra arbetare för aktieägarna) osv. osv…

En sak hon talade om var att man när man strävar mot något specifikt mål ska visualisera målet i sitt inre för att tala om för det undermedvetna vartåt man ska sträva, så att man liksom undermedvetet drivs mot målet och i slutänden uppnår det man har visualiserat, elä nåå…

Den här helgen är det en rekordstor vinst på lotto, 6,9 miljoner fuckin’ euro kan man vinna om man har sju rätt och ingen annan har det. Det är otroligt mycket pengar faktiskt.

Anyway, nu ska jag testa den här visualiseringstekniken som föreläsaren talade om. Fram till dragningen imorgon ska jag gå omkring och föreställa mig hur det känns att få in den nätta summan 6,9 miljoner euro på mitt konto. Vinner jag inte är det ett bevis på att hon bara talade strunt.

Sen måste jag komma ihåg att gå och köpa några lottorader oxo…

Det var länge sen jag skrev någon lägesrapport här på bloggelibloggen, så vad passar väl då bättre att göra så här på sista dagen i oktober.

Orsaken till de sällsynta lägesrapporterna är att det inte händer så mycket i livet just nu, bara vardag och rutiner. Man kunde säga att det råder en slags Pax Romana i livet. En Pax Tomas blir det väl då. Om jag ska vara ärlig så är det på gränsen till tråkigt.

Tempot på jobbet på Iso W. är ett helt annat nu än vad det var under våren, fram till midsommar ungefär, vilket är tur. Jag fortsätter där åtminstone till slutet av februari, högst antagligen ett halvt år efter det oxo. Exakt ett år till från och med idag faktiskt. Sen får vi se. Jag vet ännu inte vad jag ska bli när jag blir stor. Men jag litar på ödet, que será, será.

Det som jag faktiskt gjort ganska aktivt sen juli ungefär är att jag har motionerat. Dels genom en massa Giron (cyklat) och dels genom att gå och gå med stavar. Jag har deklarerat cykelsäsongen över för i år, på grund av mörkret och kylan. Det är en dessto bättre årstid för stavgång, eftersom det är mörkt så att färre människor ser en när man är ute och går med stavaran. På det sättet skämmer man inte ut sig lika mycket. Anyway, motionerandet har gett resultat i form av bättre kondition och färre kilon.

Det är nu ett år och fyra månader sen jag flyttade från Stan hit till landsorten Vasa. Jag kan inte säga att jag saknar Hesa och livet där, fast bara lite. Ibland saknar jag storstadspulsen och känslan av att vara ”mitt i smöret”. Men jag ångrar inget, je regrette rien. Man kan inte få allt här i livet.

Som trogna läsare märkt, så är bloggandet långt ifrån vad det en gång var. Jag har helt enkelt inte samma inspiration att skriva som jag hade tidigare. Jag vet inte vad det beror på. Kanske beror det på Pax Tomas, att inspirationen kräver lite oroligheter? Kanske är det övergående (bristen på inspis menar jag, jag sitter inte här och önskar mig oroligheter), kanske inte. Den som lever får se.

Sen är det ju en del som jag inte kan skriva om här, men det kan jag ju inte skriva om här.

Spelar: Queens Of The Sone Age/Go Whit The Flow

Så här ser jag ut idag. Ja, jag vet, jag ser sur ut och borde le. Men det är bara det att jag koncentrerade mig på att inte tappa kameran i golvet då jag tog det här självporträttet för 10 minuter sedan.

Ibland brukar jag fundera på om jag kommer att hinna få ett fast jobb innan det är dax att gå i pension. Fast risken för det minskar ju när pensionsåldern antagligen höjs.

Jag hörde just Jutta Urpilainen (ordförande för Socialdemokraterna här i Finland) uttala sig i nyheterna om höjningen av pensionsåldern. Hon sa något i stil (jag säger ”i stil med” eftersom jag inte minns ordagrant vad hon sa) med detta: ”Höjningen av pensionsåldern är besvärlig eftersom arbetslivet/arbetsförhållandena har blivit så krävande att kroppen inte klarar av det”.

Bästa Jutta! Vilken färg är himlen i din värld? Menar du att arbete blivit tyngre och mer krävande för kroppen nu än vad det var förr? Nu med alla möjliga hjälpmedel vi har; maskiner, robotar, teknik och bättre arbetshälsovård. Menar du att skogsarbete idag är mer krävande för kroppen, för att nu ta ett exempel? Eller arbeten innom metallindustrin, för att ta ett annat?

Det som antagligen blivit mer krävande (min egen gissning) är den mentala pressen, det mentala slitaget, som man utsätts för på vissa arbetsplatser.

Detta sagt med förbehållet att jag uppfattade henne rätt när hon talade det andra hemska språket.

Det känns tryggt att Aftonbladet äntligen reder ut myterna kring den så kallade svininfluensan. I Aftonbladet är ingenting någonsin vinklat och man går på djupet med allt genom kritisk granskning. *ironi*

Jag kommer tillbax till ett annat ämne som jag har tangerat tidigare. Jag börjar bli gammal som bloggare, upprepa mig, upprepa mig…

Det här med språket. Det är intressant med språk och ord och hur folk talar, och speciellt hur folk ändrar sitt sätt att tala i olika situationer.

Det som irriterat mig (nu vet jag att jag trampar vissa på tårna, bland andra Tankesultatnen, men det tål han) är när folk bott i Sverige en månad och kommer hem och talar med rikssvensk brytning (jag kan inte härma det här i skrift, så ni får föreställa er.). Eller när man bott i Sverige i en månad och gör sitt yttersta för att låta som dom, fast det låter onaturligt. Det är något som inte går in i mitt huvud. Varför?

Ok, har man bott där länge så är det självklart att språket förändras. Det är inte det. Men…

Hsg kan säkert, som född österbottning boende i Sverige sen en lång tid tillbaka, ge någon insiktsfull kommentar till detta.

Anyway, dit jag tänkte komma var att Mark Levengood är en som inte gett avkall på sitt modersmål. Jag gillar Mark för detta. Jag älskar att höra honom tala sin muminfinlandssvenska i rikssvensk TV.

Jag har skrivit om det tidigare, men det tåls att upprepas, jukkapalmer är ett segt släkte.

Det slog mig här på eftermiddagen att jukkapalmen står ute på balkongen ännu. Där har den stått sen i sommras någon gång, ända tills nu idag. Vatten har den inte fått på säkert 1,5-2 månader o. vi har redan haft nätter med en del minusgrader. Så jag förberedde mig på det värsta när jag gick för att ta in den. Jag förberedde mig på en död rishög.

Men icke! Där stod den grön o. grann. Till synes helt oberörd av kylan o. torkan. Jag säger då det, man slutar aldrig att förvånas.

The talk of the town här i Finland de senaste dagarna har varit tillbakadragandet/hemkallandet/hemtransporten/avslutande av tjänstgöringen för de finländska fredsbevararna i Afghanistan. På Hufvudstadsbladets nätupplaga finns en artikel av Stefan Lundberg som behandlar ämnet. Stefan skriver bland annat så här om finländarnas hemkomst.

I Sverige har kvällspressen gjort sig lustig över att finländarna kommer hem innan det afghanska parlamentsvalets andra omgång har genomförts och ersätts av en svensk trupp.

”Trötta finska soldater ersätts av svenskar”, rubricerar Aftonbladet. Uppdraget var för tufft för finländarna och det tar hårt på den finska folksjälen, konstaterar tidningen.

Stefans definition av Kvällspressen i Sverige förbryllar, eftersom den enda artikel som jag har sett om detta ämne i den svenska kvällspressen är skriven av Stefans kollega, journalisten på Hufvudstadsbladet, Staffan Bruun, som har sitt arbetsrum vägg i vägg med Stefan, och med vilken Stefan själv gör riktigt roliga radioprogram.