America

Posted in Allmänt babbel, traffic, trams, USA on december 16, 2017 by tomaskarls

Nu har jag varit första gången till USA. Det var en kort och intensiv jobbresa men några intryck av landet hann jag ändå få.

Första insikten jag fick var att i USA är infrastrukturen byggd för bilar, inget annat. Det blev tydligt då jag, efter att Air France slarvat bort min resväska någonstans över Atlanten, måste gå och köpa kläder direkt efter att jag kommit till hotellet.

Jag frågade tjejen i hotellreceptionen var närmaste shopping mall finns. ”Det ligger ett precis här nära. Bara några blocks away.”, sa hon. Jag frågade om det var på gångavstånd. Hon tittade på mig lite konstigt och fnissade. ”Ja sure, på gångavstånd är det nog. Kanske runt 10 minuter”.

Så jag gick ut från hotellet och tog till höger som hon hade sagt. Där fanns en stor parkeringsplats full med bilar. Efter att jag yrat runt en stund, och varit på väg in igen för att dubbelkolla vägbeskrivningen, hittade jag en smal gångväg som gick i den riktning hon hade förklarat. Den var ungefär så bred att två personer hade kunnat gå sida vid sida om de gillar varandra. Här och där var den täckt med löv, som om ingen använt den på länge.

Jag gick 10 minuter och kom till första korsningen. Inga trafikljus eller något övergångsställe. ”Kanske det finns en bit bort, jag kanske missat det”, tänkte jag. Men icke, inget övergångsställe. Bara en liten öppning i gräsmattan så att man kom ut på vägen, så jag sprang över vägen när jag såg en lucka i trafiken.

Jag gick 10 minuter till och hittade då vad jag gissade var avtagsvägen som tjejen i receptionen beskrivit. Ungefär i det skedet slog det mig att jag var helt ensam. Inte en enda människa syntes till, varken fotgängare eller cyklist, bara bilar som åkte förbi och ordentligt inhägnade hus.

Efter att jag gått 5 minuter på den nya vägen syntes ännu inte skymten av något som kunde vara ett shopping mall. Jag fortsatte en stund och såg då första människan sen jag lämnade hotellet. Det var en dam som var någon slags vakt eller taxiadministratör utanför något som var någon slags privat club. Jag gick för att fråga henne om vägen och hon såg väldigt misstänksamt på mig när jag närmade mig henne, som tur var hade hon ingen pistol på sig (inte vad jag såg iaf). ”Shopping mallet är just across the street”, sa hon och pekade i samma riktning som jag var på väg. ”Ok, thänx”, sa jag och fortsatte utan att ännu ha någon aning om var något shopping mall kunde finnas.

Efter en stund tog den smala gångvägen mitt i allt slut. En bit bort såg jag en större väg och jag tänkte att det måste vara den hon menade. Jag letade en stund efter ett sätt att komma fram till den men efter en stund insåg jag att det enda sättet var att springa över en gräsmatta. Så jag gjorde det, väl medveten om att det här är ett ställe där man skjuter folk som går på fel gräsmatta.

Nåväl, jag kom fram till den större vägen och där fanns faktiskt ett grön/röd gubbe system för att ta sig över vägen. Det första fungerade inte så jag fick springa över till andra sidan, där dök en grön gubbe upp en stund efter att jag tryckt på knappen men jag hade bara hunnit ta första steget ut på vägen förrän han blev röd igen och den 10 sekunder långa nedräkningen började.

Nåja, jag kom över vägen men såg ännu inget som i mina ögon kunde vara ett shopping mall. Där fanns stora hus och en parkeringsplats. Jag gick över parkeringsplatsen och ännu en väg, utan trafikljus. Jag kom till en ännu större parkeringsplats (nu talar vi om 3-4 fotbollsplaner ungefär) och i andra änden såg jag ett stort fult brunt hus. Ännu inga andra människor än damen som jag frågat om vägen, bara bilar. I det här skedet började jag känna mig lite desperat, efter den långa resan och sömnbristen, men tänkte att jag kollar ännu om det fula bruna huset är shopping mallet, om inte så sätter jag mig ner och gråter.

Men det behövde jag inte göra för när jag kom närmare insåg jag att det fula bruna huset var Dillard’s shopping mall. Jag gick till första butik som sålde herrkläder och sa till Neil, som visade sig vara väldigt serviceminded, att ”Fuckin’ Air France har tappat bort min väska, jag behöver nå kläder för att överleva på officet imorgon”. Jag shoppade och sen var det samma procedur för att ta mig tillbas till hotellet.

Det var första och sista gången jag går någonstans i USA. Väskan har jag inte ännu sett till. Igår när jag kom till Helsingfors fick jag ett mail om att den nu kommit till hotellet i Houston.

Traffic USA

Annonser

Taxidriver II

Posted in Allmänt babbel, Argentina, Taxi, trams on november 25, 2017 by tomaskarls

Flera gånger när jag stigit in i en taxi där nere har chaffisen blängt på mig och frågat vad det är frågan om, varför jag är så arg, direkt jag stängt dörren. Först fattade jag inget. Jag tänkte att jag den här gången råkat ut för en surpuppa som är bitter på allt och vill käbbla med utlänningar.

Men sen en gång kom det fram att chaffisen tyckte att jag slår igen dörren för hårt, med en smäll, och tolkar det som att jag är förbannad. Och när jag tänkte efter så stämmer det. Det hände också nu under senaste tripp när jag åkte med några av de lokala kollegorna och dom undrade varför jag är så arg mitt i allt.

Taxibilarna där nere är nämligen ganska klent byggda, tunn plåt och lätta dörrar. Så när man är van vid en Volvo S60 dörr byggd för familjebruk i Norden och sen, utan att tänka efter, hoppar in i en gasdriven liten Chevrolet med tunn plåt, som många gånger är ganska sliten och man vill försäkra sig om att dörren hålls fast, och tar i med samma kraft som med Volvon, så smäller det ganska ordentligt.

Common-automotive-door-locks-problems-and-respective-correction

Taxidriver

Posted in Allmänt babbel, Argentina on november 25, 2017 by tomaskarls

Under det senaste året har jag jobbat med några av Iso W.:s kraftverksbyggen i Argentina. Fem gånger har jag varit dit, åtta veckor totalt har jag spenderat där. Det finns mycket jag kunde berätta om de här åtta veckorna men jag tänkte ta upp en sak.

En sak som man gör när man är på arbetsresor, förutom att man jobbar, äter och dricker för mycket, är att man åker taxi. I Buenos Aires har jag främst åkt mellan hotellet och vårt lokala kontor. En dag på det lokala kontoret betyder två taxiresor. Åker man på morgonen kl. 8. tar det ca. 40 min. och åker man tillbaka på eftermiddagen i rusningstrafik kan det lätt ta 1,5h.

Så det har blivit några timmar taxiåkande i Buenos Aires det senaste året, intressanta timmar. Jag har märkt att det är de skarpaste politiska-, ekonomisk politiska-, socialpolitiska-, och nationalekonomiska tänkarna och analytikerna som kör taxi i Buenos Aires.

Det brukar börja med att jag vinkar in en taxi utanför hotellet, hoppar in och säger på min bästa spanska ”Quiero ir a XXXXX”. ”Bueno”, säger taxichauffören och vi åker iväg. Efter en stund frågar han om jag är från USA. ”No”, säger jag, ”soy de Finlandia”. Då börjar utläggningarna; om regeringen, den förra regeringen, tidigare regeringar, landets historia, hur det var, hur det blev, hur det är nu, varför det blev som det blev och vems felet är, vad som borde göras, vem som borde göra något och varför det aldrig kommer att lyckas fast någon skulle försöka göra det som borde göras. Slutsatsen brukar vara att den nuvarande regeringen är skit. Jag har känt mig smickrad av chaffisens tilltro till mina spanskakunskaper på basen av de två meningar jag sagt före föreläsningen började. För det mesta har jag svarat ”Sí, sí… ok”, och tittat ut genom fönstret på allt vi åker förbi.

Buenos_Aires_Palacio_del_Congreso

Au Revoir

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , , , on augusti 21, 2015 by tomaskarls

På söndag åker jag till Frankrike och stannar där resten av hösten, till 20 December för att vara exakt. Både stället och syftet med vistelsen där (men tvärt om med språken, jag ska lära mig franska men låter så där nu när jag talar) är de samma som förra hösten, men den här gången blir det 14 veckor längre.

Det började egentligen för ganska exakt två år sen då jag kom hem efter att ha jobbat största delen av sommaren för Iso W. i Mauretanien. Där gick det mesta på franska och jag tänkte att nog fan skulle det vara coolt att lära sig franska så att man kunde tala det i jobbet, att man kunde ju fara till Frankrike på nån längre intensivkurs i franska nångång. Så jag knackade in ”french courses in France” på Google. Det ger en hel del träffar. Efter att ha surfat runt hit och dit fastnade jag för den här lilla skolan. Den verkade ha rätt inställning till språkundervisning, som jag uppfattar att språkundervisning ska bedrivas; ambitiösa mål, en ändå i grunden avslappnad inställning, kompetenta lärare och, framför allt, små grupper. Men hela det här projektet hamnade, som så mycket annat, mer eller mindre medvetet, på: något-jag-gör-sen-nån-gång-när-det-passar listan. Jag tänkte att jag gör det sen då det ”passar bättre”, att det är bäst att nöta på som att man lever för evigt ännu en tid.

I slutet av Maj förra året stannades tillvaron, den vändes upp och ner och skakades om ordentligt både vertikalt och horisontalt då min lillasyster Julia gick bort. Livet blev ett totalt kaos. Sex månader senare fyllde jag 40. För att uttrycka det kort så ledde det till att den här tidigare nämnda listan försvann. Jag menar, jag blev smärtsamt medveten om att man inte kan räkna med något ”sen”. Något som vi alla vet rent teoretiskt men som får en helt annan relevans efter en sån här händelse.

Till saken hör att Julia och jag oxo var kollegor. Det var via henne jag lärde känna den del och den position på Iso W. där jag jobbar nu. Hon var en av mina mentorer när jag började på mitt nuvarande jobb. Den här kombinationen blev ohållbar i början av året, då den värsta chocken och adrenalinruset av det som hade hänt, lade sig. Jag insåg att jag måste ha ett längre avbrott från Iso W. för att på något sätt få distans till det som hänt och börja om. Efter de två väldigt lyckade veckorna i Tours i Oktober förra hösten var en längre session där det som låg närmast. Jag talade med arbetsgivaren, förklarade situationen, och de accepterade fyra månader tjänstledighet. Så jag bestämde mig för att nu gör jag det här, jag spenderar hösten i Tours.

La France

Isolering

Posted in Uncategorized on mars 27, 2015 by tomaskarls

Facebook är avstängt för underhåll några timmar fredag sen eftermiddag och det känns som att man kastats in i en isoleringscell på obestämd tid.

Det säger väl en hel del om hur vi lever 27.3.2015.

Lycka

Posted in Uncategorized with tags , , , , on mars 6, 2015 by tomaskarls

Igår när jag kom hem från jobbet såg jag honom första gången. En kille i 6-7 års åldern som cyklade omkring på innergården här där jag bor. Cykeln såg ut att snart vara urväxt. Men det gjorde inget, han cyklade.

Efter en timme eller så tittade jag ut på gården och han cyklade ännu. Fram och tillbaka, svängandes, genandes i hörnen, försiktigt lutandes i kurvorna när det gick tillräckligt fort.

Lite senare, när det börjat skymma, gick jag ut med skräppåsen för att det inte längre gick att ignorera hur full den var. Jag mötte honom på gården, ännu cyklandes. Han såg mig inte för han var så inne i det han gjorde. Hit och dit for han. Svängde ibland mitt på en raksträcka och for tillbax därifån han kommit. Tog fart och bromsade.

Idag när jag kom hem var han där igen, cyklandes. Utan mål, cyklandes bara för cyklandes skull. Ibland ståendes trampandes och lite framåtlutandes för att accelerera så mycket det bara är möjligt. Ibland rullandes sakta fram, bara tillräckligt fort för att inte tappa balansen, så att alla ska hinna se honom, för att visa upp sig, ”Kolla på mig! Har ni sett hur sjukt bra jag är på att cykla!”. För att i nästa ögonblick trampa iväg igen, till en trappuppgång, upp för en rullstolsramp för att märka att farten inte räckte och stjälpa omkull. Ta tag i cykeln, leda den upp för rampen och sen ta ordentligt med fart ner för rampen och ut på gården igen, ömsom cyklandes stående och ömsom cyklandes sittande, som för att testa vad som ger mest fart.

Det är lycka det!

Lång Dag Går Mot Natt

Posted in Uncategorized on november 1, 2014 by tomaskarls

En tung dag går mot sitt slut. Allhelgona 2014 har inte varit pumpor med hål i eller fest. Det har inte varit en anonym röd dag i kalendern, utan en smärtsam påminnelse om att lillasyster är borta. Hur kan hon vara borta? Hon var ju just här! Jag kan se henne framför mig, jag kan höra hennes babbel.

Sorgen går i vågor. Ibland kan jag leva med det som har skett och ibland känns det outhärdligt, som idag.

Men vad kan man? Inget! Annat än att ta vara på de dagar man får, sluta fega ur, sluta skjuta upp.