16 år idag

För exakt 16 år sen, morgonen den 6 februari, vaknade jag på centralsjukhuset i Vasa. Ganska snabbt mindes jag att jag låg där på grund av en bilolycka natten innan. Men hur illa det verkligen hade gått insåg jag först när föräldrarna kom o. berättade att J., min kompis som körde bilen, hade omkommit.

Fast det har gått 16 år sen så känns J. ännu levande för mig. Jag har, på något sätt, inte fattat att han är borta förevigt. Hur kan man vara där, 18 år med klara framtidsplaner o. full av livslust, en stund för att på några sekunder, på grund av en vindby som får bilen att krocka med en tankbil, vara borta för evigt? Hur kan allt bara ta slut en kall februarinatt på riksväg 8 lite norr om Heikius Hus?

På julafton träffade jag J:s föräldrar o. en av hans bröder med familj vid J:s grav. Det blev en väldigt laddad situation som rev upp många känslor o. fick tårarna att komma. Vad säger man till ett par föräldrar som borstar snön av sin sons grav på julafton? ”God Jul” kändes inte riktigt rätt.

När jag tänker tillbaka på det här ger det oxo ett perspektiv på hur tiden går. De personer som föddes då, den 6 februari 1993, fyller 16 idag. De är alltså bara 2 år yngre än J. o. jag var när det hände. Vid den tiden kändes det som att man levt en evighet redan.

Den enda fysiska skadan jag fick av olyckan var ett brutet nyckelben som slets av av säkerhetsbältet, vilket nog kan betecknas som ett mirakel. Vad som hade hänt utan säkerhetsbälte behöver man inte ens fundera på. Ändå var det något som dog inom mig den natten, vissa saker har inte varit sig lika efter olyckan.

Idag ska jag försöka uppskatta livet lite mer än vanligt. Försöka tänka på att det ändå kanske finns en mening med allt,.

Jag spelar en låt av The Eagles som avslutning på det här tunga inlägget. The Eagles för att jag fick (valde själv) en CD med det bandet som minne av J. när jag hälsade på hans föräldrar efteråt. Den här låten för att jag ville ta något annat än Hotel California, eftersom den är så uttjatad. Jag tycker att ni som kände J. kan ägna honom några tankar medan ni lyssnar. Ni andra kan tänka på något annat som ni kommit att tänka på om ni läst ända hit.

Annonser

9 svar to “16 år idag”

  1. oj d va laddat, mycke känslor, men fint skrivet. Man har ju iaf minnena, dom fina, från före händelsen. Men live e orättvist ibland, d kommer man int ifrån. Kanske allt ändå har en mening, vet int hur man annars sku tänka…
    kram

  2. Jag minns inte hur jag fick reda på vad som hänt men jag minns att en av de ofattbara saker i situationen som jag reagerade på var hur nära vårt hus det var. Att jag nästan hade kunnat se olycksplatsen från fönstret, om jag bara inte hade sovit förstås.

    På dagen, efter olyckan, spelade de Queens ”Friends will be friends” på radion och den låten kopplar jag alltid till J.

    Han hade ju sagt att han skulle vara ängel på penkkis…

  3. Lavemang™ Says:

    J och jag hade en ”hatkärlek” till varandra om jag minns rätt. I övrigt minns jag allt för lite om honom. Tyvärr är minnesbilderna av honom inte de enda som blir blekare för varje år som går, snart har det gått ”bara” 3 år sedan vi miste V – men det känns som en evighet sedan.

    Din gravupplevelse blev tung för mig.

  4. tomaskarls Says:

    Loppan: Jo, livet är orättvist. Det kan man vara säker på.

    Men den här gången kom du tydligen igenom spamnätet. Det är ju något positivt iaf :)

    Ken: Ja det där med änglavingarna är helt otroligt! :-/

    Lavis: Det förstår jag.

  5. Så fint skrivet, så mycket känsla i det inlägget, framkallde tårar . Ha ett skööönt veckoslut!

  6. Veronica Kock Says:

    Jag hade glömt bort vilken dag det var men minns exakt vem som berättade och var jag var när det jag fick reda på det. Det var ingen rolig dag på öppet hus vid yrkes. Häromdagen tänkte jag på J när jag kom på att det är snart 20 år sedan högstadiet och att det borde va dags för en klassfest. Tyvärr kan man inte förstå varför vissa människor får så kort tid tillsammans med oss. Lever ännu med frågan vaffö varan fammo inte fick se vår lilleman fast vi var på samma plats och möjligheterna fanns. Ångesten efter att någon dött hör antagligen till en del av sorgen. Veronica

  7. Jag kände också J, och minns alldles klart när telefonen ringde och jag fick reda på det. Det var ofattbart att en ung människas liv blev så kort pga en olycka. Men nog lever ju ändå en människa länge kvar i andras minnen. Jag mindes inte datumet och jag visste inte att det var du som var med i bilen. Jag lyssnade på låten, till J:s minne! Tack för att du delade med dej, jag förstår nog att den upplevelsen måste ha varit ofattbart tung för dej! Fint att du ville skriva om det, jag tror att det är viktigt att minnas.

  8. tomaskarls Says:

    Veronica: Roligt att se att du läser!

    Nä, vissa saker fattar man bara inte…

    Leena: Jag kommer aldrig att glömma J……

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: