Dag 2.1/Brandalarmet
Idag när jag hade (har ännu förstås) ledigt gick jag o. hälsade på till jobbsökardagiset där jag spenderade största delen av hösten o. början av vintern medan jag sökte jobb.
När jag var på väg in stötte jag på Mr J. från personalen. Vi blev att stå o. tala om ditt o. datt. Då mitt i allt gick brandalarmet i huset där jobbsökardagiset finns. Vi tittade förvånat på huset, ingen rök o. ingen eld syntes. Folk började komma ut på gatan så småningom.
– Mr D. sitter nog där uppe, månne han har bränt vid någon kaffekanna, vi går upp o. kollar, sa Mr J.
Och vad gjorde vi, när brandalarmet tjöt o. folk kom ut på gatan?! Jo, gick in o. tog hissen till fjärde våningen. Någon Mr D. hittade vi inte eftersom han hade haft förstånd att gå ut. Långvariga blev vi inte heller, för brandalarmet inne på jobbsökardagiset är öronbedövande i ordets rätta bemärkelse.
Detta alltså som ett exempel på vad man inte ska göra, men vad man faktiskt gör utan att blinka. Ibland överraskar man sig själv med sin dumhet.
Babbel från Tomas 
maj 22, 2009 den 18:33
Det var dumt
maj 22, 2009 den 18:44
Sancta simplicitas, Tomas! ;-)
maj 22, 2009 den 18:46
Kat: Jag tyckte det var ganska manligt. No fear, liksom :)
Anni: Ja, vi är lyckliga vi enkla :)
maj 22, 2009 den 18:53
No brain snarare.
Och manligt … ja du är ju man så om du säger det så ..:)
maj 22, 2009 den 18:56
Kat: Hmmm… :)
maj 22, 2009 den 19:56
Nåja, inte första gången det skrällt till med falskt alarm på det stället, men man kan ju ta det säkra före det osäkra liksom. ;-)
maj 22, 2009 den 20:20
Anni: Jomendevajuklartattdetvarfalsktalarm… :)
maj 22, 2009 den 20:56
Joförjagvarjuliksomintedäridagochvemskulledåhaklåpatsigpådetviset!? :-)
maj 22, 2009 den 21:43
Anni: Precis! :)