Arkiv för januari, 2012

Tjejen på cykeln bredvid

Posted in Uncategorized with tags , , on januari 31, 2012 by tomaskarls

När jag höll på att ställa sadelhöjd och styrehöjd på cykeln före kvällens spinningpass frågade tjejen som höll på och ställde in sadelhöjd och styrehöjd på cykeln bredvid var det egentligen är man reglerar motståndet. Jag visade henne och tänkte samtidigt, men sa inget, att det önskar du att du inte visste om 20 minuter.

– Det är så himla länge sen jag var på spinning sist. Jag kommer säkert att dö, sa hon (fritt översatt från finska) direkt efter och skrattade.

Jag drog andan för att säga det självklara, för att försäkra henne om att inte kommer hon att dö inte, som man ju naturligt gör i en sån situation. Men just före jag skulle börja prata hejdade jag mig instinktivt, som man gör när man av bara farten ska säga något självklart men något i en mitt i allt skriker stop, något filter i hjärnan reagerar och trycker på ”Abort”.

– Nååå, inte kommer du att dö, men ganska tungt blir det nog, fick jag ur mig efter en onaturligt lång tystnad under vilken jag hade klickat bort alla varningsmeddelanden i hjärnan som sa att på basen av den känsla jag brukar ha 20-25 min. in i  de flesta spinningpassen jag varit på så är det inte alls någon självklarhet att man överlever, och klickat på ”Yes” när Windows Tomas frågade om jag verkligen ville påstå något som kanske inte var helt säkert.

Men hon överlevde. Hon till och med skrattade när jag frågade efter passet om hon var vid liv ännu, så så farligt var det kanske inte.

Det här är inte tjejen på cykeln bredvid, men nästan lika glad såg hon oxo ut efter passet.

Anna på toaletten

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , , on januari 28, 2012 by tomaskarls

Jag läser Anna Karenina ännu (ja, jag läser inte så snabbt, så mycket varje dag, och jag har inte bråttom). Som jag tidigare nämnt (med risk för att låta dryg, pretto och förståsigpåig) förstår jag väl att den hör till litteraturhistoriens klassiker. Fast den skrevs på 1870-talet är beskrivningarna och framställningarna av många tankar, känslor och handlingar klockrena som om de är ännu idag. Man känner igen sig själv och man fattar vad karaktärerna känner fast man inte själv har samma erfarenheter.

Men det finns ju undantag. Jag har bland annat noterat att det som idag är mobiltelefoner, datorer, köksmaskiner, skola, uppfostrande föräldrar, attiraljer för småbarn och vardagsstress, t.ex., var för societeten i 1870-talets Ryssland tjänstefolk. Till och med när Anna lämnade sin man och drog iväg på en kärleksresa till Europa med Vronskij hade de med sig betjänter och barnpigor. Sen, lyssna på det här, det fick mig nyss att dra på smilbanden.

”Han såg på henne (Vronskij, min anm.). Han såg hela ljuvligheten i hennes (Annas) ansikte och gestalt och den förtrollande skönheten i hennes toalett som, nu som alltid, satt som gjuten på henne.”

?!

Några ord om jämställdhet

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , on januari 26, 2012 by tomaskarls

”Väljarna ”svek”, inte kvinnorna” lyder rubriken på ledartexten i dagens Vasablad. Skribenten Viveca Dahl kritiserar Carola Sundqvists, ordförande för Svenska kvinnoförbundet, påstående i VBL 24.1 (jag hittar inte texten på VBL:s webb) att kvinnor i första hand borde rösta på kvinnor och att det var när de inte gjorde det som Eva och Sari placerade sig sist i första omgången av presidentvalet.

Jag håller med Dahl i tanken på att kvinnor inte kan förvänta sig röster bara tack vare sitt kön. Kvinnorna som inte röstade på varken Eva eller Sari svek kvinnorna lika lite som en vänsterväljare som inte röstar på en borgerlig kandidat sviker borgerligheten, eller tvärt om. Synsättet som Sundqvist för fram återspeglar den snedvridna, den ensidiga, jämställdhetskampen. Den där könet kommer först och allt annat sen. Den där könet är kriteriet för rättigheter och skyldigheter, ett synsätt som feminismen ursprungligen föddes för att bekämpa (!)

Sundqvists snedvridna syn på jämställdhet, det att kvinnor borde rösta på kvinnor bara för att de är kvinnor utan att se djupare än så vad de står för, är inget unikt eller nytt. Tyvärr går mycken av jämställdhetskampen i praktiken ut på att lyfta fram kvinnors rättigheter och påtala mäns skyldigheter, utan att göra det motsatta. Det är ingen trovärdig jämställdhetskamp. Det är en omogen jämställdhetskamp, som ett barn som blivit uppfostrat så som att det bara har rättigheter och inga skyldigheter.

I praktiken ser man det till exempel på att väldigt lite fokus i jämställdhetsdebatten läggs på den allmänna värnplikten. En lagstadgad skyldighet man har på grund av sitt kön, en som i fredstid i bästa fall betyder att man uppoffrar ett halvt år av sitt liv och i krigstid i värsta fall får sätta livet till. Inte bara läggs lite fokus på den här uppenbara, lagstadgade, ojämställdheten utan dessutom tycker vissa att det är ok. Vi såg det i samband med fartygsolyckan i Italien nyligen där många tyckte att det var en självklarhet att män skulle sist i livbåtarna. Ta en titt på könsfördelningen i till exempel arbetsplatsolyckor och självmordsstatistiken. För att nämna några uppenbara.

Nåja, man kunde skriva mycket om det här temat. Men jag orkar inte samla tankarna längre än så här och tipsar därför om en läsvärd blogg i vårt värsta… *host* västra grannland, på vilken det skrivs mycket om det jag nuddat vid här.

Den här bilden visar på ett humoristiskt, och lite överdrivet sätt, vad jag menar.

Senapsvarning

Posted in Uncategorized with tags , , , on januari 21, 2012 by tomaskarls

Jag gjorde ett impulsköp idag. Som med de flesta impulsköp visade det sig vara ett misstag.

Det var när jag stod vid Citymarket i Stenhagas köttdisk och väntade på att köttmästaren gick ut för att ta ihjäl oxen, slakta och stycka den så att jag skulle få veckans entrecôte som mina ögon föll på en för mig okänd senap. Den stod på köttdisken mitt framför näsan, på bästa impulsköpsplats. Jag hörde från bakrummet, dit köksmästaren hade gått, hur han slogs med oxen och förstod att det kommer att ta länge. Så jag tog en av senapsflaskorna och granskade den närmare. Jag fick intrycket att den var gjord av någon mindre producent. Mindre i bemärkelsen inte vinst-maximerande-multinationellt-företag-som-slänger-i-vad-som-helst-och-säger-vad-som-helst-för-att-sälja producent. Va fan, tänkte jag. Livet är kort så varför inte ta risken att slösa bort 4,60 eur på en senap som man inte smakat tidigare?! resonerade jag och slängde ner en flaska i korgen samtidigt som oxen i bakrummet drog sin sista suck.

När jag kom hem smakade jag. Jag tog en pytteliten (och den var verkligen liten) klick på fingret och strök den på tungan. Fem sekunder efteråt insåg jag att den nya senapen var ett misstag. Det var som att jag hade tagit en tändsticka, dragit eld på den och slängt in den i munnen. Den smakade inget. Den bara brände och frätte. Lika bra kan man köpa någon billigare syra och doppa korven i den som att slösa 4,60 eur på den här senapen. Den enda användning jag kan komma på för den här flaskan på 300 gr senap är att smaksätta en sats på 300 liter sås, om jag någon gång lagar 300 liter sås, eller som desinficerings medel.

”Kipu Sinappi”, rakt översatt ”Smärt senap”. Namnet borde ha utlöst alla köp-inte alarm i min skalle.

Fredagsbabbel

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , on januari 20, 2012 by tomaskarls

Hoppsan! Jag fastnade tydligen i soffan med Anna, Vronskij, Levin och dom andra, och glömde att blogga. Svårt oxo att blogga när det väller in kommentarer på det sätt det gjort de senaste tre inläggen.

Jag läser inte normalt rysk 1800-tals litteratur. Jag har börjat på Dostojevkijs Bortt och Straff några gånger tidigare i livet, för länge sen, men aldrig kommit långt. För en tid sen fick jag ett infall att läsa Anna Karenina av Tolstoj, helt enkelt för att se vad det är frågan om egentligen. Vad det är som alla pratar om?

Nu har jag läst halva och kan förstå varför den har en plats i litteraturhistorien. Beskrivningen av människorna, tankarna och känslorna är klockren. Jag ger mig inte in på några djupare analyser för det skulle bara låta löjligt.

Annars knallar det på. Livet är ett ekorrhjul; Iso W., underhållsarbete och träning. Träningen hade en svacka här före jul men är på G. nu igen. Jag har börjat med asthanga yoga som en del av tränandet. Men det får jag ta i ett skilt inlägg sen när jag själv fattat vad jag håller på med.

Nu är basun varm hör jag…

Nå, hur går det för er då, ni som är in här regelbundet? Berätta! Säg något! Det känns konstigt att sitta här och babbla för sig själv.

Människan och litteraturen?

Motion i 1870-talets Ryssland

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , on januari 7, 2012 by tomaskarls

Jag läser vidare i samma bok…

”Jag behöver kroppsrörelse, annars blir min karaktär rent fördärvad, tänkte han och beslöt att han skulle vara med om att bärga höet, hur tafatt han än kunde komma att känna sig inför sin bror och sitt tjänstefolk.”

Redan i 1870-talets Ryssland förstod man (författaren) att mental hälsa, frid i sinnet, är förknippat med fysisk aktivitet. I boken besluter karaktären Levin att ta en risk, gå över en gräns, genom att som husbonde och adelsman delta i det fysiska slåtterarbetet vid böndernas sida. Göra något annorlunda och kanske känna sig dum och uttittad en stund för att få sin motion och lugna sinnet. Jag såg direkt parallellerna till mig själv och när jag gick på mitt första spinningpass. Jag kände mig ganska tafatt och bortkommen de första gångerna men det var värt det. Dessutom är det ju så att folk är upptagna med sitt, ”på gång” så att säga,  på spinningpassen att man inte lägger så mycket märke till de andra.

– Jasså du! Men säg mig, hur tror du att bönderna kommer att ta det? De ler nog i mjugg åt att husbonden åbäkar sig.

– Nej det tror jag inte. Men det är ett sådant på en gång muntert och tungt arbete att man inte får tid att tänka på den saken.

Förklarar Levin för sin bror då denne är orolig att han ska skämma ut sig inför bönderna.

”Så gick första omgången. den långa sträckan hade varit mycket tröttsam för Levin. Men då man var färdig med sträckan och Tit med lien kastad över axeln med sävliga steg gick tillbaka i de spår hans klackar hade lämnat i den mark där de nyss gått fram och Levin gjorde honom sällskap längs den fåra han slagit, hade han en härlig känsla trots att svetten lackade nerför hans ansikte och droppade från näsan och hela ryggen var så blöt som om den hade doppats i vatten. Han var särskilt glad över att han nu visste att han kunde hålla ut.”

Här beskrivs, i en roman skriven på 1870-talet, exakt samma känsla man har efter ett spinningpass.

”I stråk efter stråk föll ängens gräs. Man fick slå ställen med högt och ställen med lågt gräs, bitar där gräset var dåligt och andra där det var bra. Levin förlorade allt begrepp om tid och visste verkligen inte om det var sent eller tidigt på dagen. I hans arbetsförmåga började nu inträda en förändring som beredde honom stor njutning. Mitt under mödan kom det över honom en känsla som gjorde att han glömde bort vad han hade för händer, en egendomlig känsla av lätthet, och vid dessa tillfällen blev hans sträcka nästan lika jämn och vackert slagen som Tits. Men så fort han tänkte på vad han gjorde och började anstränga sig att göra sin sak ännu bättre, kände han genast arbetet tynga sig och gräset blev illa avmejat.”

Är det inte precis det här som vi idag kallar Flow, och runners hig?! Beskrivet i… Ja, ni vet. Jag känner igen känslan, inte kanske från spinnandet, men från då jag cyklat långa sträckor och kommit in i en känsla av att allt går av sig själv utan att jag tänker på det. Förr slog man hö för att må bra, nuförtiden kutar man runt, nöter på rullande mattor inomhus och allt möjligt annat.

Att sånt… Sånt här sitter jag och funderar på. Det finns andra lustiga paralleller också men jag kan ju inte analysera hela tegelstenen heller.

Författaren (till tegelstenen, inte blogginlägget). En slipad kille. Det ser man tydligt trots den otydliga bilden.

LCHF på 1800-talet

Posted in Uncategorized with tags , , , , , on januari 5, 2012 by tomaskarls

”På kapplöpningsdagens morgon kom Xxxxxxxx tidigare än vanligt till officersmässen för att äta en biffstek. Han behövde inte hålla en allt för sträng diet, då han höll den föreskrivna vikten på fyra och ett halvt pund, men han fick heller inte lägga ut och därför undvek han mjölmat och sötsaker.”

Läste jag i boken jag håller på med. Den är skriven på 1800-talet och jag flinade mitt fånigaste flin när jag tänkte på att dom då, på 1800-talet, visste vad vi i något skede glömde, vilket ledde till ett totalt missförstånd och som vi nu börjar fatta igen, nämligen att man blir tjock av mjöl och socker, inte av biffar och fett.

Guldstjärna till den som vet boken och författaren.