Arkiv för september, 2012

Tidningshögen-Uppdaterad

Posted in Uncategorized with tags , , , , on september 29, 2012 by tomaskarls

Tidningshögen hälsar efter att ha blivit uppdaterad.

 

Annonser

Burnout-Vägen Tillbax

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , , on september 28, 2012 by tomaskarls

Det var idag på eftermiddagen när jag rundade hörnet mellan Hesegränden (jag brukar tänka på den som Hesegränden eftersom Hesburger finns där) och torget som det slog mig. Det slog mig hur bra det faktiskt gått och var jag faktiskt är idag jämfört med för sex år sen.

För sex år sen i slutet av september hade jag varit sjukskriven för burnout/utmattningsdepression/snabbt möte med ”väggen” i ungefär två månader. Det skulle visa sig bli 16 månader till. All vaken tid var en plåga. Dagarna började med kraftiga ångestattacker som utlöste kräkningar, eller om det var tvärt om, vad som utlöste vad vet jag egentligen inte. En bra dag var när jag lyckades ligga stilla i ett tyst mörkt rum och bara vara. Att hämta posten i farstun var ett stort projekt och att ta en dusch kändes som att bestiga ett berg. Needless to say, så fanns inte tanken på att någonsin komma tillbax till arbetslivet. Då, hösten 2006, tänkte jag att jag kanske överlever det här fysiskt men livet är slut. Härifrån kommer jag mig aldrig

För fem år sen i slutet av september hade jag just börjat som praktikant på Hfvudstadsbladet. Via en rehabiliteringskurs för utbrända fick jag en praktikplats på HBL. Det var inte lätt efter allt som varit, tillbax till arbetslivet och i en ny branch. Men jag fick en väldigt bra chef som från första dagen visade att hon litade på mig och direkt skickade iväg mig att göra en ”juttu” (skriva en artikel) själv, och det gick bra. Jag ser det som en av de viktigaste faktorerna till att jag slutligen kom på benen igen (Tack Katarina! Om du råkar läsa det här).

För fyra år sen i slutet av september hade jag flyttat till Vasa och var arbetslös. Praktikplatsen på HBL blev ett vikariat som reporter på ekonomiredaktionen, och sjukskrivningen tog slut. Det gick bra och jag trivdes med att vara journalist. Tyvärr tog oxo vikariatet slut till midsommar 2008 och utsikterna att få ett nytt var inte goda, pga sparprogram. Så jag flyttade till Vasa och tänkte att jag startar om här. Jag sökte jobb, en massa jobb. Det kändes tröstlöst många gånger. Det förflutna kändes som en enorm börda och ett stort stigma som varje potentiell arbetsgivare genast skulle lägga märke till och därför kasta min CV direkt i papperskorgen. Vartåt skulle man gå med den bakgrunden jag hade? Karriärsstegen var inte direkt tydlig.

För tre år sen i slutet av september jobbade jag på Iso W. med logistik och transporter, och hade just kommit över den första chocken av att komma till en ny branch, ett nytt jobb och nya människor. För det det var en chock. Inte pga kollegorna (som var väldigt trevliga och hjälpsamma, tack för det!) men för att än en gång kastas in i något nytt. Men det gick bra.

Nu, i september 2012, har jag bytt jobb inom Iso W. (iaf tillfälligt), och har möjlighet att se nya delar av världen, axla mera krävande uppgifter och delvis påverka hur saker görs. För många något som är ett minimum efter att de utexaminerats men för mig något som fanns i ett annat universum för sex år sen, HELT otänkbart. Allt är relativt. Ju mer tiden går desto tydligare blir bilden av allt som hänt kan ha ett värde i stället för att bara vara en börda.

Varför skriver jag det här just nu, antagligen det mest utelämnande inlägget sen jag började på Iso W.? Jag vet inte. Ni som läst länge vet att jag skrivit många spaltmetrar tidigare och att jag talat om det här i en intervju i Vasabladet i tiderna, så det är ingen hemlighet. Men något i min skalle plingade till idag när jag rundade citymarkethörnet som sa mig att ikväll ska du skriva ett sånt här inlägg på din blogg före du går i bastun.

Nu bastun…

Fantomen

Om Träningsmotivation

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , on september 19, 2012 by tomaskarls

Det är bara att erkänna fakta. Den är borta, motivationen att träna och motionera. Lika självklart som den fanns under en lång tid lika avlägset känns det nu att göra något som gör en andfådd och svettig.

Idag, ännu på motorvägen hem från jobbet, skulle jag gå till gymmet och svettas direkt jag kom hem. Men någonstans inne i stan började gymbilden i skallen fladdra (ni vet så där som bilden på TV fladdrar före den bryts) och när jag kom in i lägenheten var den borta och ersatt av ett brus (populärt kallat myrornas krig).

Jag satt här och förundrades över vad som hänt. Hur kan den, motivationen, försvinna bara så där? Jag beslöt mig för att fråga universum (Google) och gjorde en intressant upptäckt. Jag googlade ”träning+motivation” och tryckte sen på ”bilder”, för att se vad universum ville svara mig (ungefär som när man tittar in i kristallkulan).

Vilka typer av bilder kunde man tänka sig kommer upp på en sån sökning? Hade man frågat mig för fem timmar sen så hade jag svara något i stil med bilder av olika idrottsmän och kvinnor, typ friidrottare, fotbollshuliganer, ishockeyspelare, gymnaster, cyklister, löpare, you name it. Men icke! Det som kommer upp när man googlar ”träning+motivation” är till 95% bilder av extremt vältränade (visuellt sett), vackra, halvnakna kvinnor, en del kryddade (bilderna, inte kvinnorna) med någon klämkäck slogan eller ramsa i stil med ”Upp och hoppa, din lata sopa, sluta gnäll, ut och lid!” (!) Testa själv!

Är inte det ganska intressant?! Varför är det så? Varför kommer det inte upp lika många bilder på män? Hur ska man tolka det ur ett sociologiskt-, genus- psykologiskt-, antropologiskt perspektiv? Ordet är fritt!

Den här bilden kommer ganska långt ner. Jag gillar den. Den visar att Iso-Arska sist och slutligen fattat vad det handlar om.

48H i Afrika-En Amatörresenärs Tankar

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , on september 14, 2012 by tomaskarls

Jag var en sväng till Afrika förra veckan. Det var en arbetsresa så jag kan inte berätta vad jag gjorde där. Men några ord kan jag väl säga om mina egna intryck.

Det var till Senegal vi var. Vi flög till Dakar och åkte sen bil till ett ställe som heter Kaolack, och sen tillbax. Resan var kort och intensiv, ganska exakt 48h tillbringade jag i Afrika.

Det första som slog mig när vi landat och jag knäppte på telefonen (som ju är det första man gör) var att det inte fanns någon 3G täckning, det gick inte att kolla Facebook på iPhonen. Det gjorde det i och för sig inte på Charles de Gaulle i Paris heller, men då tänkte jag att det var något tekniskt fel. Senare har jag förstått att det inte var det.

Det andra jag tänkte var ”Stäng av bastun!”. Det var när vi klev av planet. Ok, att det är hett i Afrika är väl ingen nyhet men att det är så fuktigt… Det var som att kliva in i en bastu, bara det att folk hade kläder på sig och att det fanns flygplan där.

Det tredje jag reagerade på var trafiken. Mon dieu! Och då tänker jag inte i första hand på stockningen eller de gamla bilarna som spydde ut avgaser som låg som ett tjockt täcke över bilkön utan det att det sprang omkring en massa folk (män, kvinnor, barn och kvinnor med småbarn på ryggen) bland bilarna och avgaserna och sålde allt möjligt.

Under bilfärden såg vi många småbyar. Ju längre in i landet vi kom desto färre blev bilarna och desto fler blev häst och kärra ekipagen. Ju längre vi körde desto färre blev husen och desto fler blev hyddorna och skjulen som i mina ögon var byggda av minkhusplåtar. ”Det här är ju precis som på TV” tänkte jag, och insåg att det är en sak att se något på TV och en annan att se det med egna ögon.

Men, folk såg inte mer uppgivna ut där än här i Vasa.

Jag ber om ursäkt för den dåliga bildkvalitén. Bilden är tagen genom ett tonat bilfönster i en bil i rörelse med en kamera från 90-talet.