Arkiv för november, 2012

Om människans köning

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , , , , on november 30, 2012 by tomaskarls

Det finns ett mönster, eller en sociopsykologisk loop om man så vill, inprogrammerat i människans gener för hur vi köar och uppför oss i en kösituation. Det finns tre olika typer av människor, och när kösituationen uppstår aktiveras vårt reaktionsmönster.

Den första och viktigaste loopen kan vi kalla Smitaren. Utan en person med den här loopen snurrande i skallen skulle aldrig kökonflikter uppstå. Det är han (eller hon) som sätter igång konflikten genom att försöka smita före i kön.

Den andra, och oxo för kökonflikten nödvändiga, loopen kan vi kalla Reageraren. Reageraren är den som reagerar och inte accepterar att Smitaren smiter före i kön.

Den tredje loopen, visserligen oxo nödvändigt för utan dessa skulle det inte finnas någon kö, kan vi kalla Den Likgiltiga. De flesta människor har den här loopen snurrande i skallen. Det är de som utgör största delen av kön, köns massa om vi säger så. De Likgiltiga lägger visserligen märke till Smitarens smiteri och irriteras av det på samma sätt som Reageraren. Men till skillnad från honom (eller henne) gör de inget åt saken utan muttrar inombords och låter smiteriet ske.

Jag såg ett skolexempel på en sån här situation i kön till passkontrollen i Paris i morse. Den typiska kökonfliktsituationen utspelar sig ungefär så här.

Ett antal människor står i kö någonstans för att det de behöver göra arbetar långsammare än vad nya människor kommer till. Alla väntar på sin tur. Mitt i allt dyker det upp någon vid sidan av kön som rör sig framåt, eller sicksackandes genom kön på väg framåt. Det är Smitaren. Smitaren låtsas vanligen som att han (eller hon) är lite förvirrad och inte vet var han (eller hon) är. Som om han (eller hon) letade efter något och egentligen inte har något med kön att göra. Inte förrän han (eller hon) har kommit så långt fram i kön som han (eller hon) kan komma. Då stannar Smitaren plötsligt upp och låtsas som att det regnar. Försöker smälta in i kön och ge sken av att han stått där hela tiden. I det här skedet blir Smitaren vanligen oxo väldigt upptagen med något, kolla mobilen, leta i väskan, fixa håret… you name it. En annan strategi för Smitaren i det här läget är att försöka bli överdrivet mycket kompis med någon som står, märk väl, just framför honom (eller hemme). Inte med den som står bakom. Smitaren smiter nämligen aldrig längst fram. Smitaren försöker på ett överdrivet och onaturligt sätt försöka få igång en konversation med någon annan. Syftet med de här två strategierna är att göra tröskeln högre för någon att ta kontakt med honom (henne).

Både De Likgiltiga och Reageraren märker det här. Men De Likgiltiga gör inget åt det utan muttrar bara inombords och hoppas att någon annan gör något. Men Reageraren reagerar. Vanligtvis genom att kallt påpeka åt Smitaren att det går en kö här och din plats är inte där. Den vanligaste reaktionen från Smitaren i det här skedet är denna. Smitaren låtsas först inte höra, låtsas inte fatta att det är honom (eller henne) Reageraren tilltalar. Vanligtvis genom att pynja ännu mer med det som han (eller hon) låtsas vara upptagen med, eller prata intensivare med den som han (eller hon) låtsas bli kompis med. När det här inte håller längre spelar Smitaren dum. Va? Vadå kö? Är det här en kö? Står ni i kö dit jag oxo är på väg? Ska man ställa sig sist i kön? Osv., osv….

Kampen mellan Reageraren och Smitaren har börjat. Här finns det en hel del variationer men grundmönstret är det samma. Utgången beror helt enkelt på vem av dom som är starkare. Det är ändå vanligare att Smitaren ger sig eftersom Reageraren ändå har De Likgiltigas tysta stöd, och det känner Smitaren. Så Smitaren går bakåt i kön efter en del käbbel. Men märk väl, oftast bara så långt som till bakom Reageraren. Alltså, Smitaren ställer sig inte sist i kön utan bakom Reageraren. Han (eller hon) underkastar sig Reageraren som har tagit upp kampen och kuvat honom (eller henne) men inte den likgiltiga massan som inte gjort något.

Något för en doktorsavhandling i psykologi eller sociologi?

Märk hur Smitaren har jobbat sig upp och låtsas som att det regnar.

http://t3.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcSn0sygjjj5-uE3KpnHb1WLCzvfuH5cAb1BCugPOHUgLuf-sIXwMsCnKZOjIg

Annonser

Kontraster

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , , , on november 9, 2012 by tomaskarls

Ska jag välja ett ord för att beskriva gårdagen så blir det ”kontraster”.

Inom ramen för en arbetsresa flög jag från Nouakchott, Mauretanien, på morgonen. Sen när jag bytte flyg i Bryssel, Belgien, 8-9 timmar senare stack kontrasten i ögonen.

Jag tänker inte gå in på detaljer. Men den första var en liten flygplats, i storlek med Vasas, i ett U-land, och den andra en medelstor flygplats i hjärtat av det europeiska överflödet. Skilda åt av ca. 9 timmar resväg men på två olika planeter ekonomiskt och socialt.

Inget nytt förstås, men det blir väldigt verkligt när man ser det med egna ögon inom loppet av 10 h.

Inte min bild, jag tog inga den här gången. Men en typisk gatubild från Nouakchott.

Allhelgonadröm

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , on november 3, 2012 by tomaskarls

Med risk för att uppfattas som flummig och oseriös tänker jag berätta om en dröm jag hade senaste natt.

Jag drömde om J. som dog i bilolyckan för nästan 20 år sen, olyckan där jag klarade mig undan med ett brutet nyckelben och blåmärken. Det är i och för sig inte så märkvärdigt att jag drömmer om J. Det händer nu som då. Mera sällan nu än under de första åren efter olyckan. Men det händer. Lustigt bara att det händer natten före allhelgona, dagen då man uppmärksammar de döda. Jag kan inte påstå att jag direkt firar allhelgona eller på något sätt uppmärksammar helgen. Inte annat än att jag noterade att nästan allt var stängt idag.

Anyway, jag minns inte så mycket av drömmen. Det jag minns är att jag kom och hälsade på hos J. i Kimo, så som jag gjorde många gånger under de år vi gick i högstadiet. J. var i livet, som att inget hade hänt. Hans morsa var där. Sen minns jag inte mycket mer.

Vad lär vi oss av detta? Med risk för att uppfattas som flummig och klyschig vill jag påstå att allhelgona oxo handlar om livet, inte bara om döden. Man blir påmind om de vars liv slutade för tidigt, de som fick ge sig av med mycket liv olevt. Man blir påmind om hur bräckligt allt egentligen är, hur osäkert allt man tar för självklart egentligen är. J. är skolexemplet. En 18 årig kille med enorm aptit på livet och klara framtidsplaner som försvinner på några sekunder. Därför borde helgen lika mycket ägnas åt att uppskatta livet, sluta gnälla över sina i-lands problem och komma över inbillade ”faror”. Leva mer helt enkelt.

Låten har inget med inlägget att göra. Jag satt länge och funderade på vad jag skulle sätta in, men hittade inget passande. Sen dök den här upp i skallen. Skön låt helt enkelt…