Allhelgonadröm

Med risk för att uppfattas som flummig och oseriös tänker jag berätta om en dröm jag hade senaste natt.

Jag drömde om J. som dog i bilolyckan för nästan 20 år sen, olyckan där jag klarade mig undan med ett brutet nyckelben och blåmärken. Det är i och för sig inte så märkvärdigt att jag drömmer om J. Det händer nu som då. Mera sällan nu än under de första åren efter olyckan. Men det händer. Lustigt bara att det händer natten före allhelgona, dagen då man uppmärksammar de döda. Jag kan inte påstå att jag direkt firar allhelgona eller på något sätt uppmärksammar helgen. Inte annat än att jag noterade att nästan allt var stängt idag.

Anyway, jag minns inte så mycket av drömmen. Det jag minns är att jag kom och hälsade på hos J. i Kimo, så som jag gjorde många gånger under de år vi gick i högstadiet. J. var i livet, som att inget hade hänt. Hans morsa var där. Sen minns jag inte mycket mer.

Vad lär vi oss av detta? Med risk för att uppfattas som flummig och klyschig vill jag påstå att allhelgona oxo handlar om livet, inte bara om döden. Man blir påmind om de vars liv slutade för tidigt, de som fick ge sig av med mycket liv olevt. Man blir påmind om hur bräckligt allt egentligen är, hur osäkert allt man tar för självklart egentligen är. J. är skolexemplet. En 18 årig kille med enorm aptit på livet och klara framtidsplaner som försvinner på några sekunder. Därför borde helgen lika mycket ägnas åt att uppskatta livet, sluta gnälla över sina i-lands problem och komma över inbillade ”faror”. Leva mer helt enkelt.

Låten har inget med inlägget att göra. Jag satt länge och funderade på vad jag skulle sätta in, men hittade inget passande. Sen dök den här upp i skallen. Skön låt helt enkelt…

8 svar to “Allhelgonadröm”

  1. Du har helt rätt!
    Man tar alltför mycket förgivet och förstår sällan att uppskatta allt man har och allt som andra människor gör för en.

  2. tomaskarls Says:

    Jenny: Så är det. Men det är ändå ganska mänskligt tycker jag.

  3. irrhönan Says:

    Den här sommaren och hösten har det verkligen gått upp för mig hur skör livets tråd är. Att min ex-man – ungarnas far – kom ur sladdar och apparater på intensivvårdsavdelningen och nu faktiskt är utskriven och i tillräckligt bra form till att få kemoterapi är ett mirakel att vara tacksam över.
    Så jag förstår dig.
    När döden väl kommer så är allting för sent.

  4. tomaskarls Says:

    Då är det för sent, och oåterkalleligt.

    Det kändes ofattbart då J. dog. Ena stunden var han där och nästa helt borta, för att aldrig komma tillbaka.

  5. Människan och livet (dess början och dess slut) är en sådan fantastiskt fascinerande serie av mirakulösa händelser att varje gång jag försöker sätta ord på mina känslor för det hela så blir det inte till nåt. Det är för stort. Jag kan inte greppa det i ord. Kanske det inte är meningen heller?

    Jag är i alla fall glad och tacksam att jag en vårvinter för några år sedan (minns inte hur många) hittade hit och kommenterade på ditt inlägg om en mås (eller nåt), att jag ”Hör fiskmåsarna, men ser dem inte…” och du var vänlig nog att fråga om jag tagit min medicin den dagen. :)

  6. tomaskarls Says:

    Liza: Det är knappast meningen att vi ska kunna greppa och förstå allt, men det gör ju inte att man inte undrar.

    Jag minns faktiskt den kommentaren, om medicinen :) Men det var ju med glimten i ögat, det förstod du hoppas jag :)

  7. Jo det gjorde jag! Glimten i ögat lyste rakt igenom! :)

  8. tomaskarls Says:

    Good :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: