Allt Har Sin Tid

Lillasyster, jag hade velat säga några ord på minnesstunden efter din begravning, berätta om hur jag minns dig och vad jag tänker om det som har hänt. Men det gick inte. Så jag skriver i stället. Jag väljer att tro att hade du kunnat höra mig där i församlingshemmet så kan du också läsa det här.

Var ska man börja? Vad ska man säga? Huvudet är fullt av tankar och minnen från de 37 år vi levde här på jorden tillsammans. Jag minns hur vi som barn bråkade ganska mycket. Men knappast mer än något annat syskonpar med tre års åldersskillnad. Din starka vilja var tydlig redan då, nu när jag tänker på det. Du accepterade inte när jag sa att du inte fick leka med kusin Fredrik och mig, utan kämpade på tills jag fick order av vår mamma att låta dig vara med.

Vi kom in i tonåren och jag minns dig som den som trotsade konventioner, gick din egen väg på ett sätt som jag aldrig vågade. Du prövade på nya saker, följde inte nödvändigtvis alltid strömmen. Det var också under den har tiden som våra vägar gick isär för en tid. 

Jag kan inte berätta om allt här för då blir det så långt att ingen orkar läsa. Men jag minns ännu tydligt då du berättade för mig att Lille A. var på väg till världen. Du satt ihopkrupen i soffhörnet i er lägenhet i Åbo och berättade att jag skulle bli morbror, och att du och din sambo bestämt er för att flytta upp till Oravais. Jag minns när vi hade lastat i flyttbilen i Åbo och den hade åkt iväg norrut. Det var inget snyftande eller extra sentimentalitet över att lämna en gammal lägenhet, utan du lutade dig ut genom fönstret på bilen och sa att du och syrran Johanna far nu via Hesburger, sen via Ikea och sen upp mot Österbotten. Det var så du var Julia, pragmatisk och resultatinriktad. ”Nu är vi här och vi ska dit. Verkställ!”

Åren gick. För lite mer än fem år sen började jag jobba på Wärtsilä där du hade jobbat redan 4-5 år. Vartefter jag lärde känna folk där frågade många om jag var släkt med dig. Jag var alltid så stolt över att få säga att ja, du var min lillasyster. Jag ångrar att jag aldrig sa det till dig, att jag var så stolt över att säga att du var min lillasyster. Jag brukade skämtsamt säga att du var min lillasyster, men i wärtsiläsammanhang var det tvärt om. Jag var lillabrodern som frågade dom irriterande, dumma, och självklara frågorna. Vi talade mycket om jobbet. Speciellt de senaste två åren då vi var kollegor. Jag ångrar det lite nu. Vi hade kunnat använda den tiden till att tala om något vettigare.

”Allt Har Sin Tid” stod det på en broderad tavla som mina ögon föll på när vi var på intensivvårdavdelningen på sjukuset och hade tagit farväl av dig. Det är något som har blivit smärtsamt tydligt för mig de senaste tre veckorna, hur ändligt allt är. Inget varar förevigt. Men ditt liv här på jorden blev för kort. Julia, jag saknar dig. Men jag är glad att den första bild som kommer upp i min skalle när jag tänker på dig är den där du skrattar och ler ditt finaste leende. Det var då du stod i matkön på jobbet torsdagen före du gick bort. Jag gick förbi och tänkte att ska jag gå fram och babbla lite men tänkte sen att jag träffar dig på söndag ändå, så vi får babbla då. Så blev det inte.

Men jag tror ändå att du finns här nära oss fast vi inte kan se dig, i en annan dimension. Som i dikten Johanna läste på minnessunden, du är bara här runt hörnet och varför skulle vi sluta tala om dig. Det gör vi inte. Du finns med oss, bara på ett annat sätt. Och du skulle bli himla irriterad om du märker att våra liv stannar upp på grund av att du bytt dimension. Därför tänker jag fortsätta att leva mitt liv, och göra det bästa av det som är kvar.

Kram storebror. 

 

Vad ska man spela i en sån här situation? Det enda som kommer upp i min skalle är Bridge Over Troubel Water som kusinerna sjöng i kyrkan på din begravning. Jag tar inte ställning till vem som gjorde den bättre.

15 svar to “Allt Har Sin Tid”

  1. danielneumanfi Says:

    Fint skrivet!
    Saknar Julia fastän vi bara råkats några gånger de senaste åren.

  2. Så vackert skrivet <3. Jag tänker på er mycket o barnen Julia har lämnat efter sig. Jag känner mycket starka känslor för Er situation….detta kunde varit jag som haft min bröstcancer och har barn o familj. Jag försöker att leva varje dag som den sista för inget är självklart, den hårda vägens erfarenhet.
    Jag vet att Julia var säkert också väldigt stolt över dej o du får också vara stolt över din kära syster som måste lämna sitt liv alldeles för tidigt.
    Kram <3

  3. tomaskarls Says:

    Daniel, ja jag saknar henne oxo.

    A-M, jag har tänkt mycket på dig oxo tidigare då jag har hört vad du kämpat och kämpar med. Sköt om dig!

  4. Så fint skrivet Tomas! Och jag är absolut säker på att hon läser det där i sin dimension.
    Har tänkt mycket på er och hur det är att mista en närstående.
    Det finns alltid saker man önskar att man sagt/ inte sagt,saker man önskar att man gjort/inte gjort men det är vad det är och man får acceptera det tills man möts nästa gång.
    Kram.

  5. tomaskarls Says:

    Jenny, ja det finns alltid saker man kunde ha gjort annorlunda då man blickar tillbaka. Men det är så här nu. Man måste bara försöka göra det bästa av det som är framför, det som kommer.

  6. Så fint skrivet. Jag beklagar så mycket Tomas. Ingen ska behöva begrava sin syster så ung. Jag är lessen med dig. Kram!

  7. tomaskarls Says:

    Jenny, så är det. Kram!

  8. Julias foto står framme hos oss ännu fastän vi träffats bara 3 gånger. Din fina text berättar mer om henne. Barnen är mest i mina tankar…dina föräldrar och ni syskon. Ja, allt har sin tid, var glad att ni haft varandra!

  9. tomaskarls Says:

    SyM: Ja, ursäkta för ett sent svar.

    Som du säger, man får vara glad för den tid som varit och försöka ta vara på den tid som finns kvar.

  10. Jag beklagar sorgen.
    Jag kände inte din syster och känner inte till omständigheterna.
    Men jag vet hur det är att missta ett yngre syskon i förtid. Det är ett sår som aldrig läks, och en sorg i olika grader livet ut. Samtidigt som man får vara glad över att fått uppleva att växa upp tillsammans och att ha fått syskonbarn.

  11. tomaskarls Says:

    Miisu, ja, inget blir sig likt igen.

    Jag kan ännu inte fatta att hon är borta för alltid.

  12. Det tar tid att vänja sig. Men livet har en outgrundlig förmåga att gå vidare, trots allt.

  13. tomaskarls Says:

    Vidare går det väl, men vissa dagar sku man bara inte orka.

    • Sorg slukar energi om den inte omsätts. Har du något andhål? När jag miste min förälder var trädgården min räddning, och när jag miste mitt syskon var det löpning.

      • tomaskarls Says:

        Jobbet har varit ett andhål. Men att komma sig för något efter att jag kommer hem känns oöverkomligt. Det finns ingen lust eller energi till något.

        Men jag antar att det är normalt. Det har ju bara gått tre månader ännu. På dagen tre månader idag faktiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: