Lycka

Igår när jag kom hem från jobbet såg jag honom första gången. En kille i 6-7 års åldern som cyklade omkring på innergården här där jag bor. Cykeln såg ut att snart vara urväxt. Men det gjorde inget, han cyklade.

Efter en timme eller så tittade jag ut på gården och han cyklade ännu. Fram och tillbaka, svängandes, genandes i hörnen, försiktigt lutandes i kurvorna när det gick tillräckligt fort.

Lite senare, när det börjat skymma, gick jag ut med skräppåsen för att det inte längre gick att ignorera hur full den var. Jag mötte honom på gården, ännu cyklandes. Han såg mig inte för han var så inne i det han gjorde. Hit och dit for han. Svängde ibland mitt på en raksträcka och for tillbax därifån han kommit. Tog fart och bromsade.

Idag när jag kom hem var han där igen, cyklandes. Utan mål, cyklandes bara för cyklandes skull. Ibland ståendes trampandes och lite framåtlutandes för att accelerera så mycket det bara är möjligt. Ibland rullandes sakta fram, bara tillräckligt fort för att inte tappa balansen, så att alla ska hinna se honom, för att visa upp sig, ”Kolla på mig! Har ni sett hur sjukt bra jag är på att cykla!”. För att i nästa ögonblick trampa iväg igen, till en trappuppgång, upp för en rullstolsramp för att märka att farten inte räckte och stjälpa omkull. Ta tag i cykeln, leda den upp för rampen och sen ta ordentligt med fart ner för rampen och ut på gården igen, ömsom cyklandes stående och ömsom cyklandes sittande, som för att testa vad som ger mest fart.

Det är lycka det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: