Arkiv för abrbetsliv

Burnout-Vägen Tillbax

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , , on september 28, 2012 by tomaskarls

Det var idag på eftermiddagen när jag rundade hörnet mellan Hesegränden (jag brukar tänka på den som Hesegränden eftersom Hesburger finns där) och torget som det slog mig. Det slog mig hur bra det faktiskt gått och var jag faktiskt är idag jämfört med för sex år sen.

För sex år sen i slutet av september hade jag varit sjukskriven för burnout/utmattningsdepression/snabbt möte med ”väggen” i ungefär två månader. Det skulle visa sig bli 16 månader till. All vaken tid var en plåga. Dagarna började med kraftiga ångestattacker som utlöste kräkningar, eller om det var tvärt om, vad som utlöste vad vet jag egentligen inte. En bra dag var när jag lyckades ligga stilla i ett tyst mörkt rum och bara vara. Att hämta posten i farstun var ett stort projekt och att ta en dusch kändes som att bestiga ett berg. Needless to say, så fanns inte tanken på att någonsin komma tillbax till arbetslivet. Då, hösten 2006, tänkte jag att jag kanske överlever det här fysiskt men livet är slut. Härifrån kommer jag mig aldrig

För fem år sen i slutet av september hade jag just börjat som praktikant på Hfvudstadsbladet. Via en rehabiliteringskurs för utbrända fick jag en praktikplats på HBL. Det var inte lätt efter allt som varit, tillbax till arbetslivet och i en ny branch. Men jag fick en väldigt bra chef som från första dagen visade att hon litade på mig och direkt skickade iväg mig att göra en ”juttu” (skriva en artikel) själv, och det gick bra. Jag ser det som en av de viktigaste faktorerna till att jag slutligen kom på benen igen (Tack Katarina! Om du råkar läsa det här).

För fyra år sen i slutet av september hade jag flyttat till Vasa och var arbetslös. Praktikplatsen på HBL blev ett vikariat som reporter på ekonomiredaktionen, och sjukskrivningen tog slut. Det gick bra och jag trivdes med att vara journalist. Tyvärr tog oxo vikariatet slut till midsommar 2008 och utsikterna att få ett nytt var inte goda, pga sparprogram. Så jag flyttade till Vasa och tänkte att jag startar om här. Jag sökte jobb, en massa jobb. Det kändes tröstlöst många gånger. Det förflutna kändes som en enorm börda och ett stort stigma som varje potentiell arbetsgivare genast skulle lägga märke till och därför kasta min CV direkt i papperskorgen. Vartåt skulle man gå med den bakgrunden jag hade? Karriärsstegen var inte direkt tydlig.

För tre år sen i slutet av september jobbade jag på Iso W. med logistik och transporter, och hade just kommit över den första chocken av att komma till en ny branch, ett nytt jobb och nya människor. För det det var en chock. Inte pga kollegorna (som var väldigt trevliga och hjälpsamma, tack för det!) men för att än en gång kastas in i något nytt. Men det gick bra.

Nu, i september 2012, har jag bytt jobb inom Iso W. (iaf tillfälligt), och har möjlighet att se nya delar av världen, axla mera krävande uppgifter och delvis påverka hur saker görs. För många något som är ett minimum efter att de utexaminerats men för mig något som fanns i ett annat universum för sex år sen, HELT otänkbart. Allt är relativt. Ju mer tiden går desto tydligare blir bilden av allt som hänt kan ha ett värde i stället för att bara vara en börda.

Varför skriver jag det här just nu, antagligen det mest utelämnande inlägget sen jag började på Iso W.? Jag vet inte. Ni som läst länge vet att jag skrivit många spaltmetrar tidigare och att jag talat om det här i en intervju i Vasabladet i tiderna, så det är ingen hemlighet. Men något i min skalle plingade till idag när jag rundade citymarkethörnet som sa mig att ikväll ska du skriva ett sånt här inlägg på din blogg före du går i bastun.

Nu bastun…

Fantomen