Arkiv för döden

Au Revoir

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , , , on augusti 21, 2015 by tomaskarls

På söndag åker jag till Frankrike och stannar där resten av hösten, till 20 December för att vara exakt. Både stället och syftet med vistelsen där (men tvärt om med språken, jag ska lära mig franska men låter så där nu när jag talar) är de samma som förra hösten, men den här gången blir det 14 veckor längre.

Det började egentligen för ganska exakt två år sen då jag kom hem efter att ha jobbat största delen av sommaren för Iso W. i Mauretanien. Där gick det mesta på franska och jag tänkte att nog fan skulle det vara coolt att lära sig franska så att man kunde tala det i jobbet, att man kunde ju fara till Frankrike på nån längre intensivkurs i franska nångång. Så jag knackade in ”french courses in France” på Google. Det ger en hel del träffar. Efter att ha surfat runt hit och dit fastnade jag för den här lilla skolan. Den verkade ha rätt inställning till språkundervisning, som jag uppfattar att språkundervisning ska bedrivas; ambitiösa mål, en ändå i grunden avslappnad inställning, kompetenta lärare och, framför allt, små grupper. Men hela det här projektet hamnade, som så mycket annat, mer eller mindre medvetet, på: något-jag-gör-sen-nån-gång-när-det-passar listan. Jag tänkte att jag gör det sen då det ”passar bättre”, att det är bäst att nöta på som att man lever för evigt ännu en tid.

I slutet av Maj förra året stannades tillvaron, den vändes upp och ner och skakades om ordentligt både vertikalt och horisontalt då min lillasyster Julia gick bort. Livet blev ett totalt kaos. Sex månader senare fyllde jag 40. För att uttrycka det kort så ledde det till att den här tidigare nämnda listan försvann. Jag menar, jag blev smärtsamt medveten om att man inte kan räkna med något ”sen”. Något som vi alla vet rent teoretiskt men som får en helt annan relevans efter en sån här händelse.

Till saken hör att Julia och jag oxo var kollegor. Det var via henne jag lärde känna den del och den position på Iso W. där jag jobbar nu. Hon var en av mina mentorer när jag började på mitt nuvarande jobb. Den här kombinationen blev ohållbar i början av året, då den värsta chocken och adrenalinruset av det som hade hänt, lade sig. Jag insåg att jag måste ha ett längre avbrott från Iso W. för att på något sätt få distans till det som hänt och börja om. Efter de två väldigt lyckade veckorna i Tours i Oktober förra hösten var en längre session där det som låg närmast. Jag talade med arbetsgivaren, förklarade situationen, och de accepterade fyra månader tjänstledighet. Så jag bestämde mig för att nu gör jag det här, jag spenderar hösten i Tours.

La France

Annonser

Allt Har Sin Tid

Posted in Uncategorized with tags , , on juni 19, 2014 by tomaskarls

Lillasyster, jag hade velat säga några ord på minnesstunden efter din begravning, berätta om hur jag minns dig och vad jag tänker om det som har hänt. Men det gick inte. Så jag skriver i stället. Jag väljer att tro att hade du kunnat höra mig där i församlingshemmet så kan du också läsa det här.

Var ska man börja? Vad ska man säga? Huvudet är fullt av tankar och minnen från de 37 år vi levde här på jorden tillsammans. Jag minns hur vi som barn bråkade ganska mycket. Men knappast mer än något annat syskonpar med tre års åldersskillnad. Din starka vilja var tydlig redan då, nu när jag tänker på det. Du accepterade inte när jag sa att du inte fick leka med kusin Fredrik och mig, utan kämpade på tills jag fick order av vår mamma att låta dig vara med.

Vi kom in i tonåren och jag minns dig som den som trotsade konventioner, gick din egen väg på ett sätt som jag aldrig vågade. Du prövade på nya saker, följde inte nödvändigtvis alltid strömmen. Det var också under den har tiden som våra vägar gick isär för en tid. 

Jag kan inte berätta om allt här för då blir det så långt att ingen orkar läsa. Men jag minns ännu tydligt då du berättade för mig att Lille A. var på väg till världen. Du satt ihopkrupen i soffhörnet i er lägenhet i Åbo och berättade att jag skulle bli morbror, och att du och din sambo bestämt er för att flytta upp till Oravais. Jag minns när vi hade lastat i flyttbilen i Åbo och den hade åkt iväg norrut. Det var inget snyftande eller extra sentimentalitet över att lämna en gammal lägenhet, utan du lutade dig ut genom fönstret på bilen och sa att du och syrran Johanna far nu via Hesburger, sen via Ikea och sen upp mot Österbotten. Det var så du var Julia, pragmatisk och resultatinriktad. ”Nu är vi här och vi ska dit. Verkställ!”

Åren gick. För lite mer än fem år sen började jag jobba på Wärtsilä där du hade jobbat redan 4-5 år. Vartefter jag lärde känna folk där frågade många om jag var släkt med dig. Jag var alltid så stolt över att få säga att ja, du var min lillasyster. Jag ångrar att jag aldrig sa det till dig, att jag var så stolt över att säga att du var min lillasyster. Jag brukade skämtsamt säga att du var min lillasyster, men i wärtsiläsammanhang var det tvärt om. Jag var lillabrodern som frågade dom irriterande, dumma, och självklara frågorna. Vi talade mycket om jobbet. Speciellt de senaste två åren då vi var kollegor. Jag ångrar det lite nu. Vi hade kunnat använda den tiden till att tala om något vettigare.

”Allt Har Sin Tid” stod det på en broderad tavla som mina ögon föll på när vi var på intensivvårdavdelningen på sjukuset och hade tagit farväl av dig. Det är något som har blivit smärtsamt tydligt för mig de senaste tre veckorna, hur ändligt allt är. Inget varar förevigt. Men ditt liv här på jorden blev för kort. Julia, jag saknar dig. Men jag är glad att den första bild som kommer upp i min skalle när jag tänker på dig är den där du skrattar och ler ditt finaste leende. Det var då du stod i matkön på jobbet torsdagen före du gick bort. Jag gick förbi och tänkte att ska jag gå fram och babbla lite men tänkte sen att jag träffar dig på söndag ändå, så vi får babbla då. Så blev det inte.

Men jag tror ändå att du finns här nära oss fast vi inte kan se dig, i en annan dimension. Som i dikten Johanna läste på minnessunden, du är bara här runt hörnet och varför skulle vi sluta tala om dig. Det gör vi inte. Du finns med oss, bara på ett annat sätt. Och du skulle bli himla irriterad om du märker att våra liv stannar upp på grund av att du bytt dimension. Därför tänker jag fortsätta att leva mitt liv, och göra det bästa av det som är kvar.

Kram storebror. 

 

Vad ska man spela i en sån här situation? Det enda som kommer upp i min skalle är Bridge Over Troubel Water som kusinerna sjöng i kyrkan på din begravning. Jag tar inte ställning till vem som gjorde den bättre.

Allhelgonadröm

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , on november 3, 2012 by tomaskarls

Med risk för att uppfattas som flummig och oseriös tänker jag berätta om en dröm jag hade senaste natt.

Jag drömde om J. som dog i bilolyckan för nästan 20 år sen, olyckan där jag klarade mig undan med ett brutet nyckelben och blåmärken. Det är i och för sig inte så märkvärdigt att jag drömmer om J. Det händer nu som då. Mera sällan nu än under de första åren efter olyckan. Men det händer. Lustigt bara att det händer natten före allhelgona, dagen då man uppmärksammar de döda. Jag kan inte påstå att jag direkt firar allhelgona eller på något sätt uppmärksammar helgen. Inte annat än att jag noterade att nästan allt var stängt idag.

Anyway, jag minns inte så mycket av drömmen. Det jag minns är att jag kom och hälsade på hos J. i Kimo, så som jag gjorde många gånger under de år vi gick i högstadiet. J. var i livet, som att inget hade hänt. Hans morsa var där. Sen minns jag inte mycket mer.

Vad lär vi oss av detta? Med risk för att uppfattas som flummig och klyschig vill jag påstå att allhelgona oxo handlar om livet, inte bara om döden. Man blir påmind om de vars liv slutade för tidigt, de som fick ge sig av med mycket liv olevt. Man blir påmind om hur bräckligt allt egentligen är, hur osäkert allt man tar för självklart egentligen är. J. är skolexemplet. En 18 årig kille med enorm aptit på livet och klara framtidsplaner som försvinner på några sekunder. Därför borde helgen lika mycket ägnas åt att uppskatta livet, sluta gnälla över sina i-lands problem och komma över inbillade ”faror”. Leva mer helt enkelt.

Låten har inget med inlägget att göra. Jag satt länge och funderade på vad jag skulle sätta in, men hittade inget passande. Sen dök den här upp i skallen. Skön låt helt enkelt…

Om Döden

Posted in Uncategorized with tags on september 17, 2011 by tomaskarls

Jag hörde om ett dödsfall igårkväll. Inte en nära bekant men en bekant. Hon var lite yngre än mig.

Jag vet inte vad som hänt. Jag såg det via FB då folk skrev på FB profilen att hon skulle vila i frid. Det var ett märkligt sätt att få ett dödsbud. På FB är hon ju lika levande ännu.

Jag bara satt och gapade. Det gör jag ännu. Vad har hänt? Har hon varit sjuk? Har det hänt en olycka? Hon kan väl inte bara vara borta?!

Folk dör varje dag men när det kommer nära blir det mer verkligt. Man blir påmind om hur bräckligt allt är. Man märker hur man tar allt och alla förgivet, lever som om allt skulle fortsätta som det är i all evighet.

Jag tror inte att det är slut när man dör. Men jag tror inte heller att man kommer antingen till himmelen eller till helvetet beroende på hur många poäng man har samlat hos någon gud. Jag tror att själarna, energierna som är vi, vandrar vidare någonstans.

Märkligt är det…