Arkiv för livet

Au Revoir

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , , , on augusti 21, 2015 by tomaskarls

På söndag åker jag till Frankrike och stannar där resten av hösten, till 20 December för att vara exakt. Både stället och syftet med vistelsen där (men tvärt om med språken, jag ska lära mig franska men låter så där nu när jag talar) är de samma som förra hösten, men den här gången blir det 14 veckor längre.

Det började egentligen för ganska exakt två år sen då jag kom hem efter att ha jobbat största delen av sommaren för Iso W. i Mauretanien. Där gick det mesta på franska och jag tänkte att nog fan skulle det vara coolt att lära sig franska så att man kunde tala det i jobbet, att man kunde ju fara till Frankrike på nån längre intensivkurs i franska nångång. Så jag knackade in ”french courses in France” på Google. Det ger en hel del träffar. Efter att ha surfat runt hit och dit fastnade jag för den här lilla skolan. Den verkade ha rätt inställning till språkundervisning, som jag uppfattar att språkundervisning ska bedrivas; ambitiösa mål, en ändå i grunden avslappnad inställning, kompetenta lärare och, framför allt, små grupper. Men hela det här projektet hamnade, som så mycket annat, mer eller mindre medvetet, på: något-jag-gör-sen-nån-gång-när-det-passar listan. Jag tänkte att jag gör det sen då det ”passar bättre”, att det är bäst att nöta på som att man lever för evigt ännu en tid.

I slutet av Maj förra året stannades tillvaron, den vändes upp och ner och skakades om ordentligt både vertikalt och horisontalt då min lillasyster Julia gick bort. Livet blev ett totalt kaos. Sex månader senare fyllde jag 40. För att uttrycka det kort så ledde det till att den här tidigare nämnda listan försvann. Jag menar, jag blev smärtsamt medveten om att man inte kan räkna med något ”sen”. Något som vi alla vet rent teoretiskt men som får en helt annan relevans efter en sån här händelse.

Till saken hör att Julia och jag oxo var kollegor. Det var via henne jag lärde känna den del och den position på Iso W. där jag jobbar nu. Hon var en av mina mentorer när jag började på mitt nuvarande jobb. Den här kombinationen blev ohållbar i början av året, då den värsta chocken och adrenalinruset av det som hade hänt, lade sig. Jag insåg att jag måste ha ett längre avbrott från Iso W. för att på något sätt få distans till det som hänt och börja om. Efter de två väldigt lyckade veckorna i Tours i Oktober förra hösten var en längre session där det som låg närmast. Jag talade med arbetsgivaren, förklarade situationen, och de accepterade fyra månader tjänstledighet. Så jag bestämde mig för att nu gör jag det här, jag spenderar hösten i Tours.

La France

R.I.P. Tidningshögen

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , on juli 3, 2013 by tomaskarls

Nu har det hänt, det som jag visste skulle hända förr eller senare. Högen med vasablad som jag staplat ovanpå varandra (Tidningshögen) har rasat. Bara delvis, men ändå, den har rasat.

Det hände någon gång under de fem veckor som jag var i Nouakchott. Jag hade hoppats på att få höra det live, i bästa fall se det med egna ögon. Men så blev det inte. Någon gång under min ökenvandring har högen rasat. Det var Syrran II som meddelade det via mail. Och trots att jag litar på syrran kan jag inte släppa den gnagande tanken på att hon kanske ”råkade” stöta till den med vattenkannan för att skapa sensation. Nåja, det lär jag aldrig få veta.

Tidningshögen var (är?) en konstinstallation. Den symboliserade tidens gång. Tidens gång opåverkad eftersom den bestod av unika exemplar av dagstidningar. Man får en dagstidning per dag, no more no less, eftersom den består av det som händer, nyheterna, tiden som går. Det känns tryggt i en värld där den tekniska utvecklingen tar enorma kliv varje månad och det kan kännas som att det lika väl kunde ha hänt under tio år.

Syftet med Tidningshögen var aldrig att den skulle stå kvar, utan just att den skulle rasa. Förr eller senare, på ett eller annat sätt, av en eller annan orsak, helt eller delvis. För så är det med allt annat här i världen, oavsett vad vi försöker inbilla oss, någonting föds, byggs upp och rasar. Förr eller senare, på ett eller annat sätt, av en eller annan orsak, helt eller delvis.

Några bilder från efter raset och efter den slutliga avrättningen. Många har frågat när jag började. det äldsta vasabladet jag hittade var från 18.3.2010. Då skrev man bland annat om att Logset vågade blicka framåt igen.  

Ras I Ras II Ras IIIRas IV Ras V

Den Sista Måltiden

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , , on maj 17, 2013 by tomaskarls

Från och med söndag blir det ett rejält miljöombyte för den här pojken. Då byts kontorsråttelivet i Runsor mot jobb på ett kraftverksbygge ute i öknen i Mauretanien. Eller ja, så hemskt mycket ute i öknen är det väl inte, ungefär 10 km utanför huvudstaden Nouakchott. Men det är helt tillräckligt mycket ute i öknen för en oravaisbov. Åtminstone fram till midsommar kommer jag att jobba och bo där. Ja, inte bo ute i öknen förstås, utan nånstans inne i stan. Men det är oxo helt tillräckligt för en oravaisbov.

Jag var dit ett par gånger i höstas, och ja, skillnaden är stor gentemot Oravais (eller Vasa), vilket knappast förvånar någon. Där finns tex. ingen alkohol eftersom det är ett islamiskt land, det betyder i praktiken ingen Doppelbock. Det är därför jag har lite av en sista-måltiden-fiilis nu när jag öppnade en dopplis och knäppte på bastun. Ja, inte för bastuns skull, varmt lär det väl vara där nere oxo, men för Doppelbockens. Ingen mer Doppelbock före tidigast till midsommar *svälj*.

Nå, anyway, vi pratar om någå annat.

Det var för det här jag sökte mig till Iso W. för nästan fem år sen, för möjligheten att jobba utomlands. Inte för att hitta det trygga, förutsägbara 9-17 livet. Det har varit många svängar, uppförsbackar och punkteringar på den vägen sen dess, och jag har själv hunnit bromsa när det ”gick för fort”. Jag har själv oxo under de senaste åren hunnit tänka att jag borde kanske acceptera 9-17 livet, att ”hit kom jag”. Anyway…

Nu händer det. Och det slog mig i slutet av den gångna veckan hur lätt man inte märker att det som man väntat på faktiskt händer. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att det som hänt den senaste 1,5 veckan är precis vad jag väntat på de senaste fem åren och jag höll nästan på att missa det, hur konstigt det än kan låta.

Well vi hörs!

Ut Till Villan

Posted in Uncategorized with tags , , , , , on december 7, 2012 by tomaskarls

Vi är lika vi människor, oavsett om vi bor i Finland eller Mauretanien. Miljöerna vi lever i är olika, förutsättningarna för livet är olika, värderingarna är delvis olika men deep down inside har vi samma längtan, nämligen att åka ut till villan (skären/sommarstugan) när vi har ledigt från jobbet.

Kollegan och jag åkte med en lokal kille som chaufför en bit utanför Nouakchott till ett möte. Vägen var spikrak, två filer delade av en remsa sand och någon buske här och där. Vid sidan av vägen fanns tält och baracker av tegel, kuber med en dörr för att uttrycka det enkelt. På vissa ställen samlade i små grupper men oxo någon var för sig här och där.

Vi frågade vår lokala chaufför vad barackerna och tälten var. Varför det fanns tält och tegelbaracker mitt ute i ute i öknen, utanför allt annat. ”De är våra fritidshus”, svarade han med ett leende. ”När jag är ledig vill jag inte stanna kvar i stan utan jag vill åka ut hit med min familj”, förklarade han.

Kollegan och jag höjde på ögonbrynen och satt tysta en stund medan barackerna och tälten svepte förbi. Sen sa kollegan, ”Men ok, i Finland åker folk till en stuga ut i skogen eller ut på sjön när vi har ledigt. Det är ju egentligen samma sak”.

Och så är det, det är samma sak, men andra omständigheter. Allt är relativt.

Den bästa bilden jag fick med min telefon i en bil i rörelse. Inga baracker fastnade, men tälten och miljön.

Mauritania sommarstuga

Bild inne ifrån stan. ”Köp nå lotter!”

Mauritania lotter

Allhelgonadröm

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , on november 3, 2012 by tomaskarls

Med risk för att uppfattas som flummig och oseriös tänker jag berätta om en dröm jag hade senaste natt.

Jag drömde om J. som dog i bilolyckan för nästan 20 år sen, olyckan där jag klarade mig undan med ett brutet nyckelben och blåmärken. Det är i och för sig inte så märkvärdigt att jag drömmer om J. Det händer nu som då. Mera sällan nu än under de första åren efter olyckan. Men det händer. Lustigt bara att det händer natten före allhelgona, dagen då man uppmärksammar de döda. Jag kan inte påstå att jag direkt firar allhelgona eller på något sätt uppmärksammar helgen. Inte annat än att jag noterade att nästan allt var stängt idag.

Anyway, jag minns inte så mycket av drömmen. Det jag minns är att jag kom och hälsade på hos J. i Kimo, så som jag gjorde många gånger under de år vi gick i högstadiet. J. var i livet, som att inget hade hänt. Hans morsa var där. Sen minns jag inte mycket mer.

Vad lär vi oss av detta? Med risk för att uppfattas som flummig och klyschig vill jag påstå att allhelgona oxo handlar om livet, inte bara om döden. Man blir påmind om de vars liv slutade för tidigt, de som fick ge sig av med mycket liv olevt. Man blir påmind om hur bräckligt allt egentligen är, hur osäkert allt man tar för självklart egentligen är. J. är skolexemplet. En 18 årig kille med enorm aptit på livet och klara framtidsplaner som försvinner på några sekunder. Därför borde helgen lika mycket ägnas åt att uppskatta livet, sluta gnälla över sina i-lands problem och komma över inbillade ”faror”. Leva mer helt enkelt.

Låten har inget med inlägget att göra. Jag satt länge och funderade på vad jag skulle sätta in, men hittade inget passande. Sen dök den här upp i skallen. Skön låt helt enkelt…

Burnout-Vägen Tillbax

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , , on september 28, 2012 by tomaskarls

Det var idag på eftermiddagen när jag rundade hörnet mellan Hesegränden (jag brukar tänka på den som Hesegränden eftersom Hesburger finns där) och torget som det slog mig. Det slog mig hur bra det faktiskt gått och var jag faktiskt är idag jämfört med för sex år sen.

För sex år sen i slutet av september hade jag varit sjukskriven för burnout/utmattningsdepression/snabbt möte med ”väggen” i ungefär två månader. Det skulle visa sig bli 16 månader till. All vaken tid var en plåga. Dagarna började med kraftiga ångestattacker som utlöste kräkningar, eller om det var tvärt om, vad som utlöste vad vet jag egentligen inte. En bra dag var när jag lyckades ligga stilla i ett tyst mörkt rum och bara vara. Att hämta posten i farstun var ett stort projekt och att ta en dusch kändes som att bestiga ett berg. Needless to say, så fanns inte tanken på att någonsin komma tillbax till arbetslivet. Då, hösten 2006, tänkte jag att jag kanske överlever det här fysiskt men livet är slut. Härifrån kommer jag mig aldrig

För fem år sen i slutet av september hade jag just börjat som praktikant på Hfvudstadsbladet. Via en rehabiliteringskurs för utbrända fick jag en praktikplats på HBL. Det var inte lätt efter allt som varit, tillbax till arbetslivet och i en ny branch. Men jag fick en väldigt bra chef som från första dagen visade att hon litade på mig och direkt skickade iväg mig att göra en ”juttu” (skriva en artikel) själv, och det gick bra. Jag ser det som en av de viktigaste faktorerna till att jag slutligen kom på benen igen (Tack Katarina! Om du råkar läsa det här).

För fyra år sen i slutet av september hade jag flyttat till Vasa och var arbetslös. Praktikplatsen på HBL blev ett vikariat som reporter på ekonomiredaktionen, och sjukskrivningen tog slut. Det gick bra och jag trivdes med att vara journalist. Tyvärr tog oxo vikariatet slut till midsommar 2008 och utsikterna att få ett nytt var inte goda, pga sparprogram. Så jag flyttade till Vasa och tänkte att jag startar om här. Jag sökte jobb, en massa jobb. Det kändes tröstlöst många gånger. Det förflutna kändes som en enorm börda och ett stort stigma som varje potentiell arbetsgivare genast skulle lägga märke till och därför kasta min CV direkt i papperskorgen. Vartåt skulle man gå med den bakgrunden jag hade? Karriärsstegen var inte direkt tydlig.

För tre år sen i slutet av september jobbade jag på Iso W. med logistik och transporter, och hade just kommit över den första chocken av att komma till en ny branch, ett nytt jobb och nya människor. För det det var en chock. Inte pga kollegorna (som var väldigt trevliga och hjälpsamma, tack för det!) men för att än en gång kastas in i något nytt. Men det gick bra.

Nu, i september 2012, har jag bytt jobb inom Iso W. (iaf tillfälligt), och har möjlighet att se nya delar av världen, axla mera krävande uppgifter och delvis påverka hur saker görs. För många något som är ett minimum efter att de utexaminerats men för mig något som fanns i ett annat universum för sex år sen, HELT otänkbart. Allt är relativt. Ju mer tiden går desto tydligare blir bilden av allt som hänt kan ha ett värde i stället för att bara vara en börda.

Varför skriver jag det här just nu, antagligen det mest utelämnande inlägget sen jag började på Iso W.? Jag vet inte. Ni som läst länge vet att jag skrivit många spaltmetrar tidigare och att jag talat om det här i en intervju i Vasabladet i tiderna, så det är ingen hemlighet. Men något i min skalle plingade till idag när jag rundade citymarkethörnet som sa mig att ikväll ska du skriva ett sånt här inlägg på din blogg före du går i bastun.

Nu bastun…

Fantomen

Alive

Posted in Uncategorized with tags , on augusti 23, 2012 by tomaskarls

Jo jag lever fast jag inte hört av mig på länge. Jag har inget att säga just nu. Ni kan kolla på det här så länge. Det handlar lite om att leva det oxo.