Det de flesta lägger märke till när de kommer in hit till min enkla boning för första gången är Vasabladshögen. Efter att besökaren skridit genom hallen och rundat hörnet till matsalen utbrister de oftast något i stil med ”Nämen, ha, ha…” eller ”Nämen, ha, ha… Du har i alla fall ordning på tidningarna” eller ”Nämen, ha, ha… Vad är det där?” eller något annat.
Många tror att det är ett sätt att hålla reda på tidningarna före de ska slängas ut, att jag bara inte har orkat kasta ut dom. Någon tror att det är ett arkiv, att jag sparar tidningarna för att kunna bläddra tillbaka och hummm…:a när jag får för mig att kolla upp något. En del tror att det är ett uttryck för ett pedant personlighetsdrag. De har fel.
Jag har några gånger försökt förklara vad det är. Jag tror inte jag har lyckats ännu. Reaktionerna har varit såna som man artigt visar en förvirrad människa när denne ber en akta sig för den rosa elefanten som springer omkring i vardagsrummet. Nå, nu ska jag försöka här, få se hur det blir, om det dyker upp män i vita rockar om en stund.
Det är ett sätt att känna att man håller ordning på och kontrollerar någonting i tillvaron, åtminstone någonting. När allt annat tycks fara vind för våg och bli som det bli, så är det en trygghet att veta att man har högen med vasabladen. Där kan man pynja på i all evighet för att få kanten rak och vara medveten om att det är lika svårt varje gång. Det ändras inte. Jag uppdaterar den inte varje dag. Det krävs koncentration. Bladena samlas i en hög på köksbordet eller i småhögar på köksstolarna tills det är dax. Dax att ta sig ann Vasabladshögen. När allt annat ändras består Vasabladshögen och problemet att få den exakt rak i kanten. Vasabladshögen blir aldrig heller färdig. Det känns bra. Man vet aldrig vad morgondagen för med sig, förutom en sak. Vasabladshögen.
Hmmm…
Le Vasabladshögen.
Babbel från Tomas 