Arkiv för utbrändhet

Babbel i Slutet av 2013

Posted in Uncategorized with tags , , , , on december 31, 2013 by tomaskarls

Imorgon skriver vi 2014, och det är dax att ta en titt bakåt på det som varit. I år blickar jag längre tillbax än bara det gångna året, nämligen ända tillbax till 31.12.2007.

Det var intervjun med Johnny Granholm i En Kväll Med Anne och Hanna, igårkväll, som påminde mig om hur livet såg ut en gång i tiden. Hans och min historia är lika på många sätt, fast omständigheterna var annorlunda.

Det slog mig att det var den här tiden för sex år sedan som min 1,5 år långa sjukskrivning för utbrändhet tog slut. Allt det gamla, allt jag gjort fram till 33 års ålder, låg i spillror och framtiden var som att stå framför en vidöppen öken, eller en vidöppen isvidd, beroende på vilken man tycker är värst. Med tanke på det är jag mer än nöjd med bokslutet för 2013.

Inte med det sagt att det inte finns tillväxtpotential. Men det är på G., det kommer 2014.

En positiv finsk låt

Burnout-Vägen Tillbax

Posted in Uncategorized with tags , , , , , , , , on september 28, 2012 by tomaskarls

Det var idag på eftermiddagen när jag rundade hörnet mellan Hesegränden (jag brukar tänka på den som Hesegränden eftersom Hesburger finns där) och torget som det slog mig. Det slog mig hur bra det faktiskt gått och var jag faktiskt är idag jämfört med för sex år sen.

För sex år sen i slutet av september hade jag varit sjukskriven för burnout/utmattningsdepression/snabbt möte med ”väggen” i ungefär två månader. Det skulle visa sig bli 16 månader till. All vaken tid var en plåga. Dagarna började med kraftiga ångestattacker som utlöste kräkningar, eller om det var tvärt om, vad som utlöste vad vet jag egentligen inte. En bra dag var när jag lyckades ligga stilla i ett tyst mörkt rum och bara vara. Att hämta posten i farstun var ett stort projekt och att ta en dusch kändes som att bestiga ett berg. Needless to say, så fanns inte tanken på att någonsin komma tillbax till arbetslivet. Då, hösten 2006, tänkte jag att jag kanske överlever det här fysiskt men livet är slut. Härifrån kommer jag mig aldrig

För fem år sen i slutet av september hade jag just börjat som praktikant på Hfvudstadsbladet. Via en rehabiliteringskurs för utbrända fick jag en praktikplats på HBL. Det var inte lätt efter allt som varit, tillbax till arbetslivet och i en ny branch. Men jag fick en väldigt bra chef som från första dagen visade att hon litade på mig och direkt skickade iväg mig att göra en ”juttu” (skriva en artikel) själv, och det gick bra. Jag ser det som en av de viktigaste faktorerna till att jag slutligen kom på benen igen (Tack Katarina! Om du råkar läsa det här).

För fyra år sen i slutet av september hade jag flyttat till Vasa och var arbetslös. Praktikplatsen på HBL blev ett vikariat som reporter på ekonomiredaktionen, och sjukskrivningen tog slut. Det gick bra och jag trivdes med att vara journalist. Tyvärr tog oxo vikariatet slut till midsommar 2008 och utsikterna att få ett nytt var inte goda, pga sparprogram. Så jag flyttade till Vasa och tänkte att jag startar om här. Jag sökte jobb, en massa jobb. Det kändes tröstlöst många gånger. Det förflutna kändes som en enorm börda och ett stort stigma som varje potentiell arbetsgivare genast skulle lägga märke till och därför kasta min CV direkt i papperskorgen. Vartåt skulle man gå med den bakgrunden jag hade? Karriärsstegen var inte direkt tydlig.

För tre år sen i slutet av september jobbade jag på Iso W. med logistik och transporter, och hade just kommit över den första chocken av att komma till en ny branch, ett nytt jobb och nya människor. För det det var en chock. Inte pga kollegorna (som var väldigt trevliga och hjälpsamma, tack för det!) men för att än en gång kastas in i något nytt. Men det gick bra.

Nu, i september 2012, har jag bytt jobb inom Iso W. (iaf tillfälligt), och har möjlighet att se nya delar av världen, axla mera krävande uppgifter och delvis påverka hur saker görs. För många något som är ett minimum efter att de utexaminerats men för mig något som fanns i ett annat universum för sex år sen, HELT otänkbart. Allt är relativt. Ju mer tiden går desto tydligare blir bilden av allt som hänt kan ha ett värde i stället för att bara vara en börda.

Varför skriver jag det här just nu, antagligen det mest utelämnande inlägget sen jag började på Iso W.? Jag vet inte. Ni som läst länge vet att jag skrivit många spaltmetrar tidigare och att jag talat om det här i en intervju i Vasabladet i tiderna, så det är ingen hemlighet. Men något i min skalle plingade till idag när jag rundade citymarkethörnet som sa mig att ikväll ska du skriva ett sånt här inlägg på din blogg före du går i bastun.

Nu bastun…

Fantomen

Historiens Vingslag Hörs i Januarikylan

Posted in Uncategorized with tags , , , on januari 29, 2010 by tomaskarls

Det är sällan det är så här kallt som det har varit igår och idag. Den extrema kylan har gjort att jag använt min tjockaste jacka. Det är en dunjacka som är väldigt varm, men som oxo är väldigt klumpig. Så jag brukar undvika den så länge det går.

Nå, igår morse när det var -62 och blåste 100 meter i sekunden gick det inte längre. Jag fick snällt lov att ta på mig den klumpiga, men varma, dunjackan för att inte frysa ihjäl på min väg från boet till bilen och från bilen till Iso W.

På eftermiddagen när jag stod i kassakön på Prisma och väntade på att kassatjejen skulle reda upp råddet med feltillbakagivna växelpengar (sånt händer, det har hänt mig som ”kassatjej” flera gånger) hittade jag något i fickan och tänkte ”Va fan är det här för skräp”.

Det jag hade hittat var kvittot på bilden. En tidskappsel, ett kvitto från en annan tid, en annan plats och en totalt annorlunda livssituation.

Jag blev stående stirrande på kvittot i kassakön (eftersom kassatjejen tog tid på sig att reda upp råddet). Det slog mig att, för nästan tre år sedan, 9.3.2007, bodde jag i Röbergen i Helsingfors och var inne i, men på väg ut ur, den värsta tiden i mitt liv. Det var då jag började se en svag ljusning i utmattningsdepressionens kompakta mörker. Kvittot blev på några sekunder en påminnelse om hur det var och hur det faktiskt blev, och ännu har vi inte sett slutet. Vad jag menar är att på den tiden trodde jag inte på något, jag kunde inte föreställa mig att jag skulle ha ett normalt jobb. Sedan dess har jag skrivit artiklar på HBL och skickar saker till Långtbortistan på Iso w.

Well, well… Nu blev det djupt… Jag minns inte vad som var på G. 9.3.2007, men tydligen en riktig fest eftersom jag köpte Bacon, Leverlåda och salta nötter.