Jag satt just o. skrev ett mejl till en kollega från min gamla arbetsplats. Jag har inte sett henne sen den där ödesdigra kvällen i kassan på M/S Silja Symphony i slutet av juli 2006 när allt brakade ihop, så jag drog hela historien. Hela historien om vad som hänt sen dess. Det väckte minnen. Det väckte många minnen…
Så när jag nu sitter här o. tänker på de senaste, typ tre åren, slår det mig att jag ändå har haft ganska tur. Eller vad man nu ska kalla det. Vad jag vill säga är att jag är väldigt glad för att jag befinner mig där jag gör idag. Jag säger som Edith Piaf, ”Ja ångrar it naaa”.
Blev djupt det här. Ta det inte för allvarligt… :)
Babbel från Tomas 