America

Nu har jag varit första gången till USA. Det var en kort och intensiv jobbresa men några intryck av landet hann jag ändå få.

Första insikten jag fick var att i USA är infrastrukturen byggd för bilar, inget annat. Det blev tydligt då jag, efter att Air France slarvat bort min resväska någonstans över Atlanten, måste gå och köpa kläder direkt efter att jag kommit till hotellet.

Jag frågade tjejen i hotellreceptionen var närmaste shopping mall finns. ”Det ligger ett precis här nära. Bara några blocks away.”, sa hon. Jag frågade om det var på gångavstånd. Hon tittade på mig lite konstigt och fnissade. ”Ja sure, på gångavstånd är det nog. Kanske runt 10 minuter”.

Så jag gick ut från hotellet och tog till höger som hon hade sagt. Där fanns en stor parkeringsplats full med bilar. Efter att jag yrat runt en stund, och varit på väg in igen för att dubbelkolla vägbeskrivningen, hittade jag en smal gångväg som gick i den riktning hon hade förklarat. Den var ungefär så bred att två personer hade kunnat gå sida vid sida om de gillar varandra. Här och där var den täckt med löv, som om ingen använt den på länge.

Jag gick 10 minuter och kom till första korsningen. Inga trafikljus eller något övergångsställe. ”Kanske det finns en bit bort, jag kanske missat det”, tänkte jag. Men icke, inget övergångsställe. Bara en liten öppning i gräsmattan så att man kom ut på vägen, så jag sprang över vägen när jag såg en lucka i trafiken.

Jag gick 10 minuter till och hittade då vad jag gissade var avtagsvägen som tjejen i receptionen beskrivit. Ungefär i det skedet slog det mig att jag var helt ensam. Inte en enda människa syntes till, varken fotgängare eller cyklist, bara bilar som åkte förbi och ordentligt inhägnade hus.

Efter att jag gått 5 minuter på den nya vägen syntes ännu inte skymten av något som kunde vara ett shopping mall. Jag fortsatte en stund och såg då första människan sen jag lämnade hotellet. Det var en dam som var någon slags vakt eller taxiadministratör utanför något som var någon slags privat club. Jag gick för att fråga henne om vägen och hon såg väldigt misstänksamt på mig när jag närmade mig henne, som tur var hade hon ingen pistol på sig (inte vad jag såg iaf). ”Shopping mallet är just across the street”, sa hon och pekade i samma riktning som jag var på väg. ”Ok, thänx”, sa jag och fortsatte utan att ännu ha någon aning om var något shopping mall kunde finnas.

Efter en stund tog den smala gångvägen mitt i allt slut. En bit bort såg jag en större väg och jag tänkte att det måste vara den hon menade. Jag letade en stund efter ett sätt att komma fram till den men efter en stund insåg jag att det enda sättet var att springa över en gräsmatta. Så jag gjorde det, väl medveten om att det här är ett ställe där man skjuter folk som går på fel gräsmatta.

Nåväl, jag kom fram till den större vägen och där fanns faktiskt ett grön/röd gubbe system för att ta sig över vägen. Det första fungerade inte så jag fick springa över till andra sidan, där dök en grön gubbe upp en stund efter att jag tryckt på knappen men jag hade bara hunnit ta första steget ut på vägen förrän han blev röd igen och den 10 sekunder långa nedräkningen började.

Nåja, jag kom över vägen men såg ännu inget som i mina ögon kunde vara ett shopping mall. Där fanns stora hus och en parkeringsplats. Jag gick över parkeringsplatsen och ännu en väg, utan trafikljus. Jag kom till en ännu större parkeringsplats (nu talar vi om 3-4 fotbollsplaner ungefär) och i andra änden såg jag ett stort fult brunt hus. Ännu inga andra människor än damen som jag frågat om vägen, bara bilar. I det här skedet började jag känna mig lite desperat, efter den långa resan och sömnbristen, men tänkte att jag kollar ännu om det fula bruna huset är shopping mallet, om inte så sätter jag mig ner och gråter.

Men det behövde jag inte göra för när jag kom närmare insåg jag att det fula bruna huset var Dillard’s shopping mall. Jag gick till första butik som sålde herrkläder och sa till Neil, som visade sig vara väldigt serviceminded, att ”Fuckin’ Air France har tappat bort min väska, jag behöver nå kläder för att överleva på officet imorgon”. Jag shoppade och sen var det samma procedur för att ta mig tillbas till hotellet.

Det var första och sista gången jag går någonstans i USA. Väskan har jag inte ännu sett till. Igår när jag kom till Helsingfors fick jag ett mail om att den nu kommit till hotellet i Houston.

Taxidriver II

Flera gånger när jag stigit in i en taxi där nere har chaffisen blängt på mig och frågat vad det är frågan om, varför jag är så arg, direkt jag stängt dörren. Först fattade jag inget. Jag tänkte att jag den här gången råkat ut för en surpuppa som är bitter på allt och vill käbbla med utlänningar.

Men sen en gång kom det fram att chaffisen tyckte att jag slår igen dörren för hårt, med en smäll, och tolkar det som att jag är förbannad. Och när jag tänkte efter så stämmer det. Det hände också nu under senaste tripp när jag åkte med några av de lokala kollegorna och dom undrade varför jag är så arg mitt i allt.

Taxibilarna där nere är nämligen ganska klent byggda, tunn plåt och lätta dörrar. Så när man är van vid en Volvo S60 dörr byggd för familjebruk i Norden och sen, utan att tänka efter, hoppar in i en gasdriven liten Chevrolet med tunn plåt, som många gånger är ganska sliten och man vill försäkra sig om att dörren hålls fast, och tar i med samma kraft som med Volvon, så smäller det ganska ordentligt.

Taxidriver

Under det senaste året har jag jobbat med några av Iso W.:s kraftverksbyggen i Argentina. Fem gånger har jag varit dit, åtta veckor totalt har jag spenderat där. Det finns mycket jag kunde berätta om de här åtta veckorna men jag tänkte ta upp en sak.

En sak som man gör när man är på arbetsresor, förutom att man jobbar, äter och dricker för mycket, är att man åker taxi. I Buenos Aires har jag främst åkt mellan hotellet och vårt lokala kontor. En dag på det lokala kontoret betyder två taxiresor. Åker man på morgonen kl. 8. tar det ca. 40 min. och åker man tillbaka på eftermiddagen i rusningstrafik kan det lätt ta 1,5h.

Så det har blivit några timmar taxiåkande i Buenos Aires det senaste året, intressanta timmar. Jag har märkt att det är de skarpaste politiska-, ekonomisk politiska-, socialpolitiska-, och nationalekonomiska tänkarna och analytikerna som kör taxi i Buenos Aires.

Det brukar börja med att jag vinkar in en taxi utanför hotellet, hoppar in och säger på min bästa spanska ”Quiero ir a XXXXX”. ”Bueno”, säger taxichauffören och vi åker iväg. Efter en stund frågar han om jag är från USA. ”No”, säger jag, ”soy de Finlandia”. Då börjar utläggningarna; om regeringen, den förra regeringen, tidigare regeringar, landets historia, hur det var, hur det blev, hur det är nu, varför det blev som det blev och vems felet är, vad som borde göras, vem som borde göra något och varför det aldrig kommer att lyckas fast någon skulle försöka göra det som borde göras. Slutsatsen brukar vara att den nuvarande regeringen är skit. Jag har känt mig smickrad av chaffisens tilltro till mina spanskakunskaper på basen av de två meningar jag sagt före föreläsningen började. För det mesta har jag svarat ”Sí, sí… ok”, och tittat ut genom fönstret på allt vi åker förbi.

Au Revoir

På söndag åker jag till Frankrike och stannar där resten av hösten, till 20 December för att vara exakt. Både stället och syftet med vistelsen där (men tvärt om med språken, jag ska lära mig franska men låter så där nu när jag talar) är de samma som förra hösten, men den här gången blir det 14 veckor längre.

Det började egentligen för ganska exakt två år sen då jag kom hem efter att ha jobbat största delen av sommaren för Iso W. i Mauretanien. Där gick det mesta på franska och jag tänkte att nog fan skulle det vara coolt att lära sig franska så att man kunde tala det i jobbet, att man kunde ju fara till Frankrike på nån längre intensivkurs i franska nångång. Så jag knackade in ”french courses in France” på Google. Det ger en hel del träffar. Efter att ha surfat runt hit och dit fastnade jag för den här lilla skolan. Den verkade ha rätt inställning till språkundervisning, som jag uppfattar att språkundervisning ska bedrivas; ambitiösa mål, en ändå i grunden avslappnad inställning, kompetenta lärare och, framför allt, små grupper. Men hela det här projektet hamnade, som så mycket annat, mer eller mindre medvetet, på: något-jag-gör-sen-nån-gång-när-det-passar listan. Jag tänkte att jag gör det sen då det ”passar bättre”, att det är bäst att nöta på som att man lever för evigt ännu en tid.

I slutet av Maj förra året stannades tillvaron, den vändes upp och ner och skakades om ordentligt både vertikalt och horisontalt då min lillasyster Julia gick bort. Livet blev ett totalt kaos. Sex månader senare fyllde jag 40. För att uttrycka det kort så ledde det till att den här tidigare nämnda listan försvann. Jag menar, jag blev smärtsamt medveten om att man inte kan räkna med något ”sen”. Något som vi alla vet rent teoretiskt men som får en helt annan relevans efter en sån här händelse.

Till saken hör att Julia och jag oxo var kollegor. Det var via henne jag lärde känna den del och den position på Iso W. där jag jobbar nu. Hon var en av mina mentorer när jag började på mitt nuvarande jobb. Den här kombinationen blev ohållbar i början av året, då den värsta chocken och adrenalinruset av det som hade hänt, lade sig. Jag insåg att jag måste ha ett längre avbrott från Iso W. för att på något sätt få distans till det som hänt och börja om. Efter de två väldigt lyckade veckorna i Tours i Oktober förra hösten var en längre session där det som låg närmast. Jag talade med arbetsgivaren, förklarade situationen, och de accepterade fyra månader tjänstledighet. Så jag bestämde mig för att nu gör jag det här, jag spenderar hösten i Tours.

La France

Isolering

Facebook är avstängt för underhåll några timmar fredag sen eftermiddag och det känns som att man kastats in i en isoleringscell på obestämd tid.

Det säger väl en hel del om hur vi lever 27.3.2015.

Lycka

Igår när jag kom hem från jobbet såg jag honom första gången. En kille i 6-7 års åldern som cyklade omkring på innergården här där jag bor. Cykeln såg ut att snart vara urväxt. Men det gjorde inget, han cyklade.

Efter en timme eller så tittade jag ut på gården och han cyklade ännu. Fram och tillbaka, svängandes, genandes i hörnen, försiktigt lutandes i kurvorna när det gick tillräckligt fort.

Lite senare, när det börjat skymma, gick jag ut med skräppåsen för att det inte längre gick att ignorera hur full den var. Jag mötte honom på gården, ännu cyklandes. Han såg mig inte för han var så inne i det han gjorde. Hit och dit for han. Svängde ibland mitt på en raksträcka och for tillbax därifån han kommit. Tog fart och bromsade.

Idag när jag kom hem var han där igen, cyklandes. Utan mål, cyklandes bara för cyklandes skull. Ibland ståendes trampandes och lite framåtlutandes för att accelerera så mycket det bara är möjligt. Ibland rullandes sakta fram, bara tillräckligt fort för att inte tappa balansen, så att alla ska hinna se honom, för att visa upp sig, ”Kolla på mig! Har ni sett hur sjukt bra jag är på att cykla!”. För att i nästa ögonblick trampa iväg igen, till en trappuppgång, upp för en rullstolsramp för att märka att farten inte räckte och stjälpa omkull. Ta tag i cykeln, leda den upp för rampen och sen ta ordentligt med fart ner för rampen och ut på gården igen, ömsom cyklandes stående och ömsom cyklandes sittande, som för att testa vad som ger mest fart.

Det är lycka det!

Lång Dag Går Mot Natt

En tung dag går mot sitt slut. Allhelgona 2014 har inte varit pumpor med hål i eller fest. Det har inte varit en anonym röd dag i kalendern, utan en smärtsam påminnelse om att lillasyster är borta. Hur kan hon vara borta? Hon var ju just här! Jag kan se henne framför mig, jag kan höra hennes babbel.

Sorgen går i vågor. Ibland kan jag leva med det som har skett och ibland känns det outhärdligt, som idag.

Men vad kan man? Inget! Annat än att ta vara på de dagar man får, sluta fega ur, sluta skjuta upp.

Fyra Månader

Julia, lillasyster, var är du? Jag saknar dig. Det har gått fyra månader sedan du lämnade oss, men det känns som en evighet. Var är dina kommentarer om barndomen vi delade, var är dina kommentarer om jobbet vi delade, var är dina kommentarer om framtiden som vi bollade med? Jag saknar dom, jag saknar dig, varje dag, varje timme, varje minut.

Allt Har Sin Tid

Lillasyster, jag hade velat säga några ord på minnesstunden efter din begravning, berätta om hur jag minns dig och vad jag tänker om det som har hänt. Men det gick inte. Så jag skriver i stället. Jag väljer att tro att hade du kunnat höra mig där i församlingshemmet så kan du också läsa det här.

Var ska man börja? Vad ska man säga? Huvudet är fullt av tankar och minnen från de 37 år vi levde här på jorden tillsammans. Jag minns hur vi som barn bråkade ganska mycket. Men knappast mer än något annat syskonpar med tre års åldersskillnad. Din starka vilja var tydlig redan då, nu när jag tänker på det. Du accepterade inte när jag sa att du inte fick leka med kusin Fredrik och mig, utan kämpade på tills jag fick order av vår mamma att låta dig vara med.

Vi kom in i tonåren och jag minns dig som den som trotsade konventioner, gick din egen väg på ett sätt som jag aldrig vågade. Du prövade på nya saker, följde inte nödvändigtvis alltid strömmen. Det var också under den har tiden som våra vägar gick isär för en tid. 

Jag kan inte berätta om allt här för då blir det så långt att ingen orkar läsa. Men jag minns ännu tydligt då du berättade för mig att Lille A. var på väg till världen. Du satt ihopkrupen i soffhörnet i er lägenhet i Åbo och berättade att jag skulle bli morbror, och att du och din sambo bestämt er för att flytta upp till Oravais. Jag minns när vi hade lastat i flyttbilen i Åbo och den hade åkt iväg norrut. Det var inget snyftande eller extra sentimentalitet över att lämna en gammal lägenhet, utan du lutade dig ut genom fönstret på bilen och sa att du och syrran Johanna far nu via Hesburger, sen via Ikea och sen upp mot Österbotten. Det var så du var Julia, pragmatisk och resultatinriktad. ”Nu är vi här och vi ska dit. Verkställ!”

Åren gick. För lite mer än fem år sen började jag jobba på Wärtsilä där du hade jobbat redan 4-5 år. Vartefter jag lärde känna folk där frågade många om jag var släkt med dig. Jag var alltid så stolt över att få säga att ja, du var min lillasyster. Jag ångrar att jag aldrig sa det till dig, att jag var så stolt över att säga att du var min lillasyster. Jag brukade skämtsamt säga att du var min lillasyster, men i wärtsiläsammanhang var det tvärt om. Jag var lillabrodern som frågade dom irriterande, dumma, och självklara frågorna. Vi talade mycket om jobbet. Speciellt de senaste två åren då vi var kollegor. Jag ångrar det lite nu. Vi hade kunnat använda den tiden till att tala om något vettigare.

”Allt Har Sin Tid” stod det på en broderad tavla som mina ögon föll på när vi var på intensivvårdavdelningen på sjukuset och hade tagit farväl av dig. Det är något som har blivit smärtsamt tydligt för mig de senaste tre veckorna, hur ändligt allt är. Inget varar förevigt. Men ditt liv här på jorden blev för kort. Julia, jag saknar dig. Men jag är glad att den första bild som kommer upp i min skalle när jag tänker på dig är den där du skrattar och ler ditt finaste leende. Det var då du stod i matkön på jobbet torsdagen före du gick bort. Jag gick förbi och tänkte att ska jag gå fram och babbla lite men tänkte sen att jag träffar dig på söndag ändå, så vi får babbla då. Så blev det inte.

Men jag tror ändå att du finns här nära oss fast vi inte kan se dig, i en annan dimension. Som i dikten Johanna läste på minnessunden, du är bara här runt hörnet och varför skulle vi sluta tala om dig. Det gör vi inte. Du finns med oss, bara på ett annat sätt. Och du skulle bli himla irriterad om du märker att våra liv stannar upp på grund av att du bytt dimension. Därför tänker jag fortsätta att leva mitt liv, och göra det bästa av det som är kvar.

Kram storebror. 

 

Vad ska man spela i en sån här situation? Det enda som kommer upp i min skalle är Bridge Over Troubel Water som kusinerna sjöng i kyrkan på din begravning. Jag tar inte ställning till vem som gjorde den bättre.

Sol

Det är sommar i Vasa. Termometern visar 26 grader och solen lyser in genom vardagsrumsfönstret på ett irriterande sätt. Det känns lite som att man vore inne i en ugn. En ugn med mild värme och ugnslampan på. Inte en mörk grill, det är bastun. Men ändå, något som pinar en långsamt. Nåväl, en bra orsak att läppja på en doppelblask.

På tal om värme så var det i dagarna ett år sen jag for iväg till Noukkis första gången (första gången för en längre session). Det känns som att det var nyligen, för nån vecka sen, och att jag ännu inte riktigt kommit hem ännu. Det senaste året har kretsat kring jobbet på ett sätt som kanske inte är sunt i längden. Men vad gör man när såna möjligheter dyker upp?! Ja man tar dom. Och jag tar oxo nästa när den kommer. Om det sen handlar om jobb eller något annat.

Här på högra sidan av skrivbordet ligger julkorten och skräpar ännu ser jag. Hå, hå… Den här lägenheten skulle behöva en reformation.

Babbel…

Den här har ni inte hört på länge.