Au Revoir

På söndag åker jag till Frankrike och stannar där resten av hösten, till 20 December för att vara exakt. Både stället och syftet med vistelsen där (men tvärt om med språken, jag ska lära mig franska men låter så där nu när jag talar) är de samma som förra hösten, men den här gången blir det 14 veckor längre.

Det började egentligen för ganska exakt två år sen då jag kom hem efter att ha jobbat största delen av sommaren för Iso W. i Mauretanien. Där gick det mesta på franska och jag tänkte att nog fan skulle det vara coolt att lära sig franska så att man kunde tala det i jobbet, att man kunde ju fara till Frankrike på nån längre intensivkurs i franska nångång. Så jag knackade in ”french courses in France” på Google. Det ger en hel del träffar. Efter att ha surfat runt hit och dit fastnade jag för den här lilla skolan. Den verkade ha rätt inställning till språkundervisning, som jag uppfattar att språkundervisning ska bedrivas; ambitiösa mål, en ändå i grunden avslappnad inställning, kompetenta lärare och, framför allt, små grupper. Men hela det här projektet hamnade, som så mycket annat, mer eller mindre medvetet, på: något-jag-gör-sen-nån-gång-när-det-passar listan. Jag tänkte att jag gör det sen då det ”passar bättre”, att det är bäst att nöta på som att man lever för evigt ännu en tid.

I slutet av Maj förra året stannades tillvaron, den vändes upp och ner och skakades om ordentligt både vertikalt och horisontalt då min lillasyster Julia gick bort. Livet blev ett totalt kaos. Sex månader senare fyllde jag 40. För att uttrycka det kort så ledde det till att den här tidigare nämnda listan försvann. Jag menar, jag blev smärtsamt medveten om att man inte kan räkna med något ”sen”. Något som vi alla vet rent teoretiskt men som får en helt annan relevans efter en sån här händelse.

Till saken hör att Julia och jag oxo var kollegor. Det var via henne jag lärde känna den del och den position på Iso W. där jag jobbar nu. Hon var en av mina mentorer när jag började på mitt nuvarande jobb. Den här kombinationen blev ohållbar i början av året, då den värsta chocken och adrenalinruset av det som hade hänt, lade sig. Jag insåg att jag måste ha ett längre avbrott från Iso W. för att på något sätt få distans till det som hänt och börja om. Efter de två väldigt lyckade veckorna i Tours i Oktober förra hösten var en längre session där det som låg närmast. Jag talade med arbetsgivaren, förklarade situationen, och de accepterade fyra månader tjänstledighet. Så jag bestämde mig för att nu gör jag det här, jag spenderar hösten i Tours.

La France

Isolering

Facebook är avstängt för underhåll några timmar fredag sen eftermiddag och det känns som att man kastats in i en isoleringscell på obestämd tid.

Det säger väl en hel del om hur vi lever 27.3.2015.

Lycka

Igår när jag kom hem från jobbet såg jag honom första gången. En kille i 6-7 års åldern som cyklade omkring på innergården här där jag bor. Cykeln såg ut att snart vara urväxt. Men det gjorde inget, han cyklade.

Efter en timme eller så tittade jag ut på gården och han cyklade ännu. Fram och tillbaka, svängandes, genandes i hörnen, försiktigt lutandes i kurvorna när det gick tillräckligt fort.

Lite senare, när det börjat skymma, gick jag ut med skräppåsen för att det inte längre gick att ignorera hur full den var. Jag mötte honom på gården, ännu cyklandes. Han såg mig inte för han var så inne i det han gjorde. Hit och dit for han. Svängde ibland mitt på en raksträcka och for tillbax därifån han kommit. Tog fart och bromsade.

Idag när jag kom hem var han där igen, cyklandes. Utan mål, cyklandes bara för cyklandes skull. Ibland ståendes trampandes och lite framåtlutandes för att accelerera så mycket det bara är möjligt. Ibland rullandes sakta fram, bara tillräckligt fort för att inte tappa balansen, så att alla ska hinna se honom, för att visa upp sig, ”Kolla på mig! Har ni sett hur sjukt bra jag är på att cykla!”. För att i nästa ögonblick trampa iväg igen, till en trappuppgång, upp för en rullstolsramp för att märka att farten inte räckte och stjälpa omkull. Ta tag i cykeln, leda den upp för rampen och sen ta ordentligt med fart ner för rampen och ut på gården igen, ömsom cyklandes stående och ömsom cyklandes sittande, som för att testa vad som ger mest fart.

Det är lycka det!

Lång Dag Går Mot Natt

En tung dag går mot sitt slut. Allhelgona 2014 har inte varit pumpor med hål i eller fest. Det har inte varit en anonym röd dag i kalendern, utan en smärtsam påminnelse om att lillasyster är borta. Hur kan hon vara borta? Hon var ju just här! Jag kan se henne framför mig, jag kan höra hennes babbel.

Sorgen går i vågor. Ibland kan jag leva med det som har skett och ibland känns det outhärdligt, som idag.

Men vad kan man? Inget! Annat än att ta vara på de dagar man får, sluta fega ur, sluta skjuta upp.

Fyra Månader

Julia, lillasyster, var är du? Jag saknar dig. Det har gått fyra månader sedan du lämnade oss, men det känns som en evighet. Var är dina kommentarer om barndomen vi delade, var är dina kommentarer om jobbet vi delade, var är dina kommentarer om framtiden som vi bollade med? Jag saknar dom, jag saknar dig, varje dag, varje timme, varje minut.

Allt Har Sin Tid

Lillasyster, jag hade velat säga några ord på minnesstunden efter din begravning, berätta om hur jag minns dig och vad jag tänker om det som har hänt. Men det gick inte. Så jag skriver i stället. Jag väljer att tro att hade du kunnat höra mig där i församlingshemmet så kan du också läsa det här.

Var ska man börja? Vad ska man säga? Huvudet är fullt av tankar och minnen från de 37 år vi levde här på jorden tillsammans. Jag minns hur vi som barn bråkade ganska mycket. Men knappast mer än något annat syskonpar med tre års åldersskillnad. Din starka vilja var tydlig redan då, nu när jag tänker på det. Du accepterade inte när jag sa att du inte fick leka med kusin Fredrik och mig, utan kämpade på tills jag fick order av vår mamma att låta dig vara med.

Vi kom in i tonåren och jag minns dig som den som trotsade konventioner, gick din egen väg på ett sätt som jag aldrig vågade. Du prövade på nya saker, följde inte nödvändigtvis alltid strömmen. Det var också under den har tiden som våra vägar gick isär för en tid. 

Jag kan inte berätta om allt här för då blir det så långt att ingen orkar läsa. Men jag minns ännu tydligt då du berättade för mig att Lille A. var på väg till världen. Du satt ihopkrupen i soffhörnet i er lägenhet i Åbo och berättade att jag skulle bli morbror, och att du och din sambo bestämt er för att flytta upp till Oravais. Jag minns när vi hade lastat i flyttbilen i Åbo och den hade åkt iväg norrut. Det var inget snyftande eller extra sentimentalitet över att lämna en gammal lägenhet, utan du lutade dig ut genom fönstret på bilen och sa att du och syrran Johanna far nu via Hesburger, sen via Ikea och sen upp mot Österbotten. Det var så du var Julia, pragmatisk och resultatinriktad. ”Nu är vi här och vi ska dit. Verkställ!”

Åren gick. För lite mer än fem år sen började jag jobba på Wärtsilä där du hade jobbat redan 4-5 år. Vartefter jag lärde känna folk där frågade många om jag var släkt med dig. Jag var alltid så stolt över att få säga att ja, du var min lillasyster. Jag ångrar att jag aldrig sa det till dig, att jag var så stolt över att säga att du var min lillasyster. Jag brukade skämtsamt säga att du var min lillasyster, men i wärtsiläsammanhang var det tvärt om. Jag var lillabrodern som frågade dom irriterande, dumma, och självklara frågorna. Vi talade mycket om jobbet. Speciellt de senaste två åren då vi var kollegor. Jag ångrar det lite nu. Vi hade kunnat använda den tiden till att tala om något vettigare.

”Allt Har Sin Tid” stod det på en broderad tavla som mina ögon föll på när vi var på intensivvårdavdelningen på sjukuset och hade tagit farväl av dig. Det är något som har blivit smärtsamt tydligt för mig de senaste tre veckorna, hur ändligt allt är. Inget varar förevigt. Men ditt liv här på jorden blev för kort. Julia, jag saknar dig. Men jag är glad att den första bild som kommer upp i min skalle när jag tänker på dig är den där du skrattar och ler ditt finaste leende. Det var då du stod i matkön på jobbet torsdagen före du gick bort. Jag gick förbi och tänkte att ska jag gå fram och babbla lite men tänkte sen att jag träffar dig på söndag ändå, så vi får babbla då. Så blev det inte.

Men jag tror ändå att du finns här nära oss fast vi inte kan se dig, i en annan dimension. Som i dikten Johanna läste på minnessunden, du är bara här runt hörnet och varför skulle vi sluta tala om dig. Det gör vi inte. Du finns med oss, bara på ett annat sätt. Och du skulle bli himla irriterad om du märker att våra liv stannar upp på grund av att du bytt dimension. Därför tänker jag fortsätta att leva mitt liv, och göra det bästa av det som är kvar.

Kram storebror. 

 

Vad ska man spela i en sån här situation? Det enda som kommer upp i min skalle är Bridge Over Troubel Water som kusinerna sjöng i kyrkan på din begravning. Jag tar inte ställning till vem som gjorde den bättre.

Sol

Det är sommar i Vasa. Termometern visar 26 grader och solen lyser in genom vardagsrumsfönstret på ett irriterande sätt. Det känns lite som att man vore inne i en ugn. En ugn med mild värme och ugnslampan på. Inte en mörk grill, det är bastun. Men ändå, något som pinar en långsamt. Nåväl, en bra orsak att läppja på en doppelblask.

På tal om värme så var det i dagarna ett år sen jag for iväg till Noukkis första gången (första gången för en längre session). Det känns som att det var nyligen, för nån vecka sen, och att jag ännu inte riktigt kommit hem ännu. Det senaste året har kretsat kring jobbet på ett sätt som kanske inte är sunt i längden. Men vad gör man när såna möjligheter dyker upp?! Ja man tar dom. Och jag tar oxo nästa när den kommer. Om det sen handlar om jobb eller något annat.

Här på högra sidan av skrivbordet ligger julkorten och skräpar ännu ser jag. Hå, hå… Den här lägenheten skulle behöva en reformation.

Babbel…

Den här har ni inte hört på länge.

Ja hej…

…jag lever faktiskt, fast det varit dödstyst här hela året.

Det har bara inte blivit av att skriva. Inspisen har inte funnits, pennan har varit torr och energin har gått till allt annat.

Nu lovar jag inte att det här ändras men jag ska göra ett försök, för jag saknar bloggandet.

Ungefär så här är det, men utan askkoppen.

Babbel i Slutet av 2013

Imorgon skriver vi 2014, och det är dax att ta en titt bakåt på det som varit. I år blickar jag längre tillbax än bara det gångna året, nämligen ända tillbax till 31.12.2007.

Det var intervjun med Johnny Granholm i En Kväll Med Anne och Hanna, igårkväll, som påminde mig om hur livet såg ut en gång i tiden. Hans och min historia är lika på många sätt, fast omständigheterna var annorlunda.

Det slog mig att det var den här tiden för sex år sedan som min 1,5 år långa sjukskrivning för utbrändhet tog slut. Allt det gamla, allt jag gjort fram till 33 års ålder, låg i spillror och framtiden var som att stå framför en vidöppen öken, eller en vidöppen isvidd, beroende på vilken man tycker är värst. Med tanke på det är jag mer än nöjd med bokslutet för 2013.

Inte med det sagt att det inte finns tillväxtpotential. Men det är på G., det kommer 2014.

En positiv finsk låt

Norge Skärper Tonen Mot Brottslingarna

I Norge har man fått nog av den ökade brottsligheten (klicka på det gula för att se vad som gav upphov till inlägget). Efter påtryckningar från allmänheten föreslår nu politikerna drastiska åtgärder i kriminalpolitiken för att bromsa den eskalerande brottsligheten. En av ändringarna kunde vara en utvidgning av straffskalan genom att lägga till ett nytt maximistraff, nämligen att avtjäna fängelsestraffet i Sverige.

I Norge har man under de tio senaste åren sett hur brottsligheten eskalerat. Statistiken talar sitt tydliga språk, antalet tjuvnyp, luggningar och sparkar på smalbenet har ökat kraftigt. Politikerna kan inte längre ignorera trycket från allmänheten att göra något drastiskt för att få slut på våldet.

– Situationen har blivit ohållbar i Norge. Snart kan man inte gå ut genom dörren utan att någon gör en ful min åt en, säger Holmen Kollen, kriminalpolitisk talesperson för regeringspartiet Mittenpartietfaständåganskahögrinriktat.

En av de mer drastiska föreslagna åtgärderna är att lägga till ett nytt maximistraff på den norska straffskalan. Straffet skulle gå ut på att avtjäna fängelsetiden i Sverige i stället för i hemlandet Norge. Där skulle fången få utstå en hel massa tajfs, gulligull, tvingas att lära sig virka (för män) och bli tvungen att tala om sina känslor med en massa andra människor närvarande, vilket skulle ha en avskräckande effekt för återfallsförbrytare.

– Vi inser att förslaget är kontroversiellt. Men i drastiska situationer måste man ta till drastiska åtgärder. Vi vill sända en tydlig signal till de kriminella i Norge, nämligen att det är slut pjasa nu, säger Kollen med allvarlig blick.

Men förslaget väcker också kritik bland människorätts organisationer.

– Fast vi talar om tunga brottslingar kan man inte behandla dom hur som helst. Vi är alla människor och måste bli behandlade så. Att sända folk till Sverige för att utstå allt larv där är under en civiliserad nations värdighet, säger, Tade Lungtnu från Amnesty.

Också här i det östra grannlandet bakom Sverige väcker det norska förslaget kritik. Den finländska justidsieministern Aika Oikea säger sig vara oroad över utvecklingen i grannlandet.

– Pahalta näyttää, resonerar Oikea.

Ännu återstår att se vilken väg Norge väljer. På måndag behandlas förslaget i Mellantinget. Men klart är i alla fall att kalla vindar blåser genom de norska brottsbekämpningsfjordarna.

Tomas Karls

En fängslad norrman i Sverige söker i ordboken hur han ska säga ”Ge mig mer garn”.

.