Babbel i Slutet av 2013

Imorgon skriver vi 2014, och det är dax att ta en titt bakåt på det som varit. I år blickar jag längre tillbax än bara det gångna året, nämligen ända tillbax till 31.12.2007.

Det var intervjun med Johnny Granholm i En Kväll Med Anne och Hanna, igårkväll, som påminde mig om hur livet såg ut en gång i tiden. Hans och min historia är lika på många sätt, fast omständigheterna var annorlunda.

Det slog mig att det var den här tiden för sex år sedan som min 1,5 år långa sjukskrivning för utbrändhet tog slut. Allt det gamla, allt jag gjort fram till 33 års ålder, låg i spillror och framtiden var som att stå framför en vidöppen öken, eller en vidöppen isvidd, beroende på vilken man tycker är värst. Med tanke på det är jag mer än nöjd med bokslutet för 2013.

Inte med det sagt att det inte finns tillväxtpotential. Men det är på G., det kommer 2014.

En positiv finsk låt

Burnout-Vägen Tillbax

Det var idag på eftermiddagen när jag rundade hörnet mellan Hesegränden (jag brukar tänka på den som Hesegränden eftersom Hesburger finns där) och torget som det slog mig. Det slog mig hur bra det faktiskt gått och var jag faktiskt är idag jämfört med för sex år sen.

För sex år sen i slutet av september hade jag varit sjukskriven för burnout/utmattningsdepression/snabbt möte med ”väggen” i ungefär två månader. Det skulle visa sig bli 16 månader till. All vaken tid var en plåga. Dagarna började med kraftiga ångestattacker som utlöste kräkningar, eller om det var tvärt om, vad som utlöste vad vet jag egentligen inte. En bra dag var när jag lyckades ligga stilla i ett tyst mörkt rum och bara vara. Att hämta posten i farstun var ett stort projekt och att ta en dusch kändes som att bestiga ett berg. Needless to say, så fanns inte tanken på att någonsin komma tillbax till arbetslivet. Då, hösten 2006, tänkte jag att jag kanske överlever det här fysiskt men livet är slut. Härifrån kommer jag mig aldrig

För fem år sen i slutet av september hade jag just börjat som praktikant på Hfvudstadsbladet. Via en rehabiliteringskurs för utbrända fick jag en praktikplats på HBL. Det var inte lätt efter allt som varit, tillbax till arbetslivet och i en ny branch. Men jag fick en väldigt bra chef som från första dagen visade att hon litade på mig och direkt skickade iväg mig att göra en ”juttu” (skriva en artikel) själv, och det gick bra. Jag ser det som en av de viktigaste faktorerna till att jag slutligen kom på benen igen (Tack Katarina! Om du råkar läsa det här).

För fyra år sen i slutet av september hade jag flyttat till Vasa och var arbetslös. Praktikplatsen på HBL blev ett vikariat som reporter på ekonomiredaktionen, och sjukskrivningen tog slut. Det gick bra och jag trivdes med att vara journalist. Tyvärr tog oxo vikariatet slut till midsommar 2008 och utsikterna att få ett nytt var inte goda, pga sparprogram. Så jag flyttade till Vasa och tänkte att jag startar om här. Jag sökte jobb, en massa jobb. Det kändes tröstlöst många gånger. Det förflutna kändes som en enorm börda och ett stort stigma som varje potentiell arbetsgivare genast skulle lägga märke till och därför kasta min CV direkt i papperskorgen. Vartåt skulle man gå med den bakgrunden jag hade? Karriärsstegen var inte direkt tydlig.

För tre år sen i slutet av september jobbade jag på Iso W. med logistik och transporter, och hade just kommit över den första chocken av att komma till en ny branch, ett nytt jobb och nya människor. För det det var en chock. Inte pga kollegorna (som var väldigt trevliga och hjälpsamma, tack för det!) men för att än en gång kastas in i något nytt. Men det gick bra.

Nu, i september 2012, har jag bytt jobb inom Iso W. (iaf tillfälligt), och har möjlighet att se nya delar av världen, axla mera krävande uppgifter och delvis påverka hur saker görs. För många något som är ett minimum efter att de utexaminerats men för mig något som fanns i ett annat universum för sex år sen, HELT otänkbart. Allt är relativt. Ju mer tiden går desto tydligare blir bilden av allt som hänt kan ha ett värde i stället för att bara vara en börda.

Varför skriver jag det här just nu, antagligen det mest utelämnande inlägget sen jag började på Iso W.? Jag vet inte. Ni som läst länge vet att jag skrivit många spaltmetrar tidigare och att jag talat om det här i en intervju i Vasabladet i tiderna, så det är ingen hemlighet. Men något i min skalle plingade till idag när jag rundade citymarkethörnet som sa mig att ikväll ska du skriva ett sånt här inlägg på din blogg före du går i bastun.

Nu bastun…

Fantomen

Historiens Vingslag Hörs i Januarikylan

Det är sällan det är så här kallt som det har varit igår och idag. Den extrema kylan har gjort att jag använt min tjockaste jacka. Det är en dunjacka som är väldigt varm, men som oxo är väldigt klumpig. Så jag brukar undvika den så länge det går.

Nå, igår morse när det var -62 och blåste 100 meter i sekunden gick det inte längre. Jag fick snällt lov att ta på mig den klumpiga, men varma, dunjackan för att inte frysa ihjäl på min väg från boet till bilen och från bilen till Iso W.

På eftermiddagen när jag stod i kassakön på Prisma och väntade på att kassatjejen skulle reda upp råddet med feltillbakagivna växelpengar (sånt händer, det har hänt mig som ”kassatjej” flera gånger) hittade jag något i fickan och tänkte ”Va fan är det här för skräp”.

Det jag hade hittat var kvittot på bilden. En tidskappsel, ett kvitto från en annan tid, en annan plats och en totalt annorlunda livssituation.

Jag blev stående stirrande på kvittot i kassakön (eftersom kassatjejen tog tid på sig att reda upp råddet). Det slog mig att, för nästan tre år sedan, 9.3.2007, bodde jag i Röbergen i Helsingfors och var inne i, men på väg ut ur, den värsta tiden i mitt liv. Det var då jag började se en svag ljusning i utmattningsdepressionens kompakta mörker. Kvittot blev på några sekunder en påminnelse om hur det var och hur det faktiskt blev, och ännu har vi inte sett slutet. Vad jag menar är att på den tiden trodde jag inte på något, jag kunde inte föreställa mig att jag skulle ha ett normalt jobb. Sedan dess har jag skrivit artiklar på HBL och skickar saker till Långtbortistan på Iso w.

Well, well… Nu blev det djupt… Jag minns inte vad som var på G. 9.3.2007, men tydligen en riktig fest eftersom jag köpte Bacon, Leverlåda och salta nötter.

Vår Värsta Tid är Nu

Frågar ni mig så har vi just gått in i den värsta perioden på året, januari och februari är de tyngsta etapperna av de tolv. Två ändlösa transportsträckor med konstant uppförsbacke och motvind i kompakt mörker och isande kyla.

Mörkret och kylan är inte unikt för januari och februari. Mörkt ock kallt kan det till exempel också vara i december. Men den kollektiva moraliska krapulan som följer jul och nyårshelgerna är unik för dessa månader. Det finns en air av dåligt samvete och ånger i hela samhället. Man har ätit för mycket, man har druckit för mycket, man har rört på sig för litet och man har spenderat alldeles för mycket pengar som man inte har, och nu är det över och man måste se sanningen i vitögat.

Så de flesta spenderar dessa två månader med att straffa sig själva, göra avbön till Luther för att man har njutit för mycket av livet och betala Visa-räkningen. Man börjar träna, äter bara äcklig mat, dricker inte ens en liten droppe alkohol och snålar med varenda liten euro. Och detta ser man på folk under januari och februari, tycker jag, vilket gör att man själv känner att man borde göra likadant, vilket i sin tur är väldigt nedslående.

Dessutom är det länge till nästa stora helg, påsken, när man får äta för mycket, dricka för mycket, röra på sig för litet och slösa pengar.

Suck!

Någon som vill dela på en burk Cipralex?

Livets gång

Jag satt just o. skrev ett mejl till en kollega från min gamla arbetsplats. Jag har inte sett henne sen den där ödesdigra kvällen i kassan på M/S Silja Symphony i slutet av juli 2006 när allt brakade ihop, så jag drog hela historien. Hela historien om vad som hänt sen dess. Det väckte minnen. Det väckte många minnen…

Så när jag nu sitter här o. tänker på de senaste, typ tre åren, slår det mig att jag ändå har haft ganska tur. Eller vad man nu ska kalla det. Vad jag vill säga är att jag är väldigt glad för att jag befinner mig där jag gör idag. Jag säger som Edith Piaf, ”Ja ångrar it naaa”.

Blev djupt det här. Ta det inte för allvarligt… :)

I nöd och lust

Tokfeministblaskan Aftonbladet skriver om den starka kvinnan Lena, som stod ut med sin man i hela tio år fast han var sjuk. Men efter tio år med sin sjuka man bröt Lena upp.

Föreställ er artikeln med Ole i stället för Lena, o. kvinna i stället för man. Ole lämnar sin sjuka fru efter tio år, o. underförstått så är det på tiden. Underförstått borde Ole ha lämnat henne tidigare för att inte köra slut på sig själv.

Jag tror inte att vi skulle se en sån artikel. I en sån artikel skulle mannen ses som ett svin för att han lämnar sin sjuka fru. Artikeln är, tycker jag, ett bra exempel på de cementerad könsrollerna att kvinnor är offer o. män är svin.

Män super och kvinnor blir deprimerade

Jag var in till hälsovårdscentralen härom dagen, i ett helt odramatiskt ärende. När jag stod i kö till infodisken föll blicken på en broschyr med titeln ”Man kan tillfriskna från depression och man kan bli fri från rusmedelsberoende”.

Eftersom ämnet är bekant o. intresserar, vad det gäller depressionen, så tog jag ett ex av broschyren o. bläddrade lite. I broschyren presenteras bland annat Kerttu, Jouni, Susanna o. Jukka. De personifierar problematiken som behandlas.

Det slog mig hur man förstärker det könsstereotypa tänkandet genom att det är kvinnorna som berättar om sina depressioner o. männen om sina alkoholproblem. Alltså, kvinnor blir deprimerade o. män blir alkoholister.

I inledningen av broschyren står det bland annat att tröskeln är låg att söka hjälp om man drabbats. Kanske är den låg om man är kvinna o. känner sig deprimerade eller man o. märker att drickandet har spårat ur, men knappast om det är tvärt om. Det är just det här tänkandet o. den här attityden som gör tröskeln för att söka hjälp hög. Jag var man o. deprimerad, o. tröskeln var verkligen hög.

Jag vågar nästan påstå att i Sverige skulle man ha haft två alkholiserade kvinnor o. två deprimerade män (av vilka åtminstone två hade invandrarbakgrund, antagligen de deprimerade männen, annars kunde man bli anmäld för att påstå att invandrarkvinnor har alkoholproblem) i en liknande broschyr. I det millimeterjämställda Svergi kanske till o. med en broschyr likt den finländska ha blivit anmäld till Jämställdhetsombudsmannen, kanske.