Morgonkaffe

Dax att premiärköra min nya kaffebryggare (fast egentligen har jag gjort det redan nu när jag skriver, att skriva blogg direkt från morgonen utan kaffe är inte tänkbart, men jag tycker ändå att det ur ett stilistiskt perspektiv är bättre att skriva som om det ska ske, anyway…).

Jag fick ett infall igår att köpa en ny kaffebryggare. Det har funnits i tankarna tidigare oxo, och nu tyckte jag det var en bra tidpunkt då semestern snart är slut, lite som att muntra upp sig själv, dämpa ångesten med något materiellt.

Det är inget fel på den gamla men den börjar vara till åren kommen. Om jag inte tar helt fel köpte jag den hösten -95 då jag kom till Åbo, eventuellt på våren -96. Kanske var det så att jag använde någon gammal då riktigt i början. Anyway, en ålder på närmare 17 år är väl en värdig pensionsålder för en kaffekokare. Tycker ni inte? Dessutom får ju den gamla fungera som back up, helt befriad från tjänst är den inte.

Det vore förresten intressant att veta hur många liter kaffe som kokats i den gamla bryggaren genom åren. Det är en och annan kopp. Den bryggaren har ”sett” mycket.

Få se nu hur kaffet smakar (samma här, det är nästan slut redan nu när jag skriver, och det blev bra, men det låter bättre att skriva som om det ligger i framtiden).

Den Nya.

Den Gamla.

Kvällens käk

Semestertider sätter fart på kreativiteten i köket och dämpar hälsotänkandet.

Det här är en egen kreation som vid närmare eftertanke är ganska lik den traditionella hamburgaren. Jag kallar den fantasilöst för Semesterburgaren.

Nerifrån och upp: bordslöpare+tallrik+Reissumies fullkorn+Amerikansk dressing orginal+Saarioinens hamburgerbiff+Santa Maia grillkrydda+tomatskivor+stekt ägg+salt malet ur kvarn+svartpeppar malet ur kvarn+Amerikansk dressing orginal+Reissumies fullkorn.

Löparen under tallriken är gjord av min kära mor.

Et voilá!

Krankan

Jag har semester, 1/3 avklarad. För att komma ordentligt bort från ekorrhjulet orsakat av Iso W. och stadens kalla betong och asfalt har jag spenderat största delen av veckan ute på villan vid Byhåla Beach. Ni vet, få ro i själen tack vare närheten till naturen, vakna till fågelkvitter som ger energi för hela dagen och allt sånt.

*Host*

Verkligheten motsvarar sällan förväntningarna, i alla fall inte i en positiv mening. Närheten till naturen har jag främst upplevt genom krankarna (myggen). Det är helt jävla sjukt vad mycket krankar det finns i år. Jamenar, man går ju säkert ner 1 kg i vikt under den tid man hugger till bastuveden pga all blod som krankjävlarna hinner pumpar ur en.

Sen fågelsången. 0423 HRS i morse vaknade jag av att nån jävla bofink (eller whatever) drog sina arior utanför fönstret, samma sak varje morgon. Ok, det är vackert när man läppjar på morgonkaffet kl. vadnuklockannuråkarvaradåmanvaknat, men inte halv fem på morgonen när man vill sova.

Men jag klagar inte. Det har varit en bra vecka. Nu ska jag njuta av betongens krankfrihet och asfaltens tysthet några dagar. Sen återstår två veckor semester, och en sparad till sen, i-höst-nångång.

Krank som tar sig ett skrovmål

 

Ledig

Jag firade sista dagen av förra sommarens semester idag. Det var en härlig dag i traktorn, lastandes virke, svärande åt alla stenar och träd som stod i vägen men som jag ändå lyckades parera, konstaterandes att man klarar vad som helst bara man svär lite och försöker igen, känslan av att man vet precis vad man gör (när man sitter i en traktor), fiilisen av att se en stor virkeshög som tidigare låg utspridd i en kuperad och stenig skog ligga färdig för klyvning.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sommarprat

Snart har jag slagit rekord i att hålla käften här på bloggen. Senaste inlägget skrev jag tydligen 28. juni. Det är över två veckor sen, och det måste vara nära ett rekord. Det går lätt, jag behöver knappt anstränga mig. Att hålla käften menar jag. Men samtidigt är det smärtsamt. För jag gillar att babbla och jag gillar ju att svara på Tankesultanen svamliga kommentarer och jag gillar inte att den här bloggen tynar bort. Kanske är det slutet på min bloggkarriär, as we know it, som bärjade för ca. 5 år sen?

Vi är mitt i sommaren. 15. juli, hur mer mitt i sommaren kan det bli än femtonde juli? Alla (nästan) är på semester, kornfälten har gått i ax men inte börjat gulna, gräsmattorna är gröna men inte uttorkade, folk är brunbrända men varken räkor eller pepparkakor, terasserna är välbesökta men inte fulla av nedsupna semesterfirare.

På tal om semesterfirare så märkte jag idag när jag var till Citymarket att det syns bra på folk att dom har semester, i alla fall dom som var på Citymarket idag samtidigt som mig. Folk ser så där allmänt vilsna ut, och lite panikslagna. Dom och frugan, eller gubben, har varit ur ekorrhjulet ett par veckor. Och världen utanför är ju ganska okänd så folk vet inte hur dom ska vara. Dom klär sig konstigt, handlar en massa konstigt och ja… Man får känslan av att dom fått den där heta bollen som heter Livet i handen och vet inte riktigt vad dom ska göra med den före den försvinner igen om fyra veckor.

Nåja, det om det… Om två veckor får jag själv semester och ska då klä mig konstigt och verka allmänt yr och konstig och bolla med min livsboll. Det kommer att bli de längsta två veckorna på väldigt länge.

Klockan är nu tjugo över sex. Kanske man skulle gå och hämta en pizza för att kompensera för morgonens spinningpass.

Att döma av vissa kollegor så är det här den nya semesterformen. No offence.

Back to the ekorrhjul

Det var dom två veckorna ledighet. Imorgon är det kontoret på Iso W. som gäller igen, 11 månader framåt (eller åtminstone de 6 kommande, vad som händer efter sista februari vet jag ju faktiskt inte).

Två veckor går snabbt, ändå känns det som att jag varit bort därifrån en evighet. Det har varit den bästa tänkbara semestern, i all sin enkelhet utan dessto större utsvävningar. Kanske just därför, för att de enda förväntningarna jag hade på semestern var att få koppla bort jobbet. Och det har lyckats. Jag slutade till o. med att drömma om jobbet efter en veckas ledighet.

Så det känns egentligen helt ok att börja igen, faktiskt…

Semesterväder

Ett kärt samtalsämne är semestervädret. Hur kommer vädret att bli när man har semester? Kommer det att regna, vara mulet eller kommer solen att skina? Hur högt kommer kvicksilvret att orka stiga. Det optimal anses vara maximalt med solsken o. minimalt med regn, kombinerat med så hög temperatur som möjligt, något som i praktiken är sällsynt.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på den här diskussionen. Eller ska vi säga, jag har aldrig förstått vikten av ett sånt väder.

Jag har en teori om varför det är så viktigt för folk att det är smäckhett o. kruttorrt på semestern. Jo, nämligen, folk tenderar att ha allt för stora förväntningar på sin semester. Det är på semestern man ska ”leva” o. göra ”allt”. Det är förväntningar som i allmänhet inte infrias på grund av den krassa verklighet vi de facto lever i. Folk blir besvikna, semestern blev inte vad den skulle bli. Man kan inte erkänna för sig själv att det beror på den krassa verkligheten vi lever i, för då skulle man inte ha något att se fram emot mellan augusti o. slutet av juni. Därför skyller man på vädret. Det var vädrets fel att semestern inte blev vad man förväntat sig. ”Det var inte +150 i skuggan dygnet runt o. det regnade en hel förmiddag. Därför känns semestern misslyckad.”

Solsemester

Skulle man vara lagd åt det hållet att man tolkar in betydelser i saker som händer, så skulle man kunna tolka det som att det i mitt öde nu ingår att jag ska åka på en solsemester till något exotiskt land.

För det första så drömde jag inatt att jag var i Thailand. Åtminstone uppfattade jag det som Thailand. Jag kände nämligen lite obehag när jag tänkte på tsunamikatastrofen. Jag minns att jag oxo förvånades över hur snabbt livet hade återhämtat sig. Anyway, vattnet var varmt o. kristallklart. Solen stekte o. vinden svalkade. Vi åkte med en sanabb båt o. kollade på exotiska platser längs stranden.

För det andra såg jag att Finnmatkat (som alltså arrangerar resor till solen) hade en drive på Vasa torg idag. Där hade man smällt upp ett tält i vilket man lockade folk att åka på semester. Det slog mig att de knappast kunde få ett mera gynnsamt marknadsföringsläge för solsemestrar. Jamenar, slutet av januari, -5 grader o. lite snö som dalar från himlen, mörker dag o. natt o. långt till nästa långhelg. Vem vill inte åka bort?!

För det tredje såg jag att Jenny lagt upp bilder från Thailand (?) på sin blogg. Bilder som lika väl kunde vara tagna ur min dröm.

Jamenar, det kan ju bara inte vara en slump att allt det här händer inom ett dygn!! Eller hur?! Någon eller något försöker säga mig något.

Eller så inte….