Au Revoir

På söndag åker jag till Frankrike och stannar där resten av hösten, till 20 December för att vara exakt. Både stället och syftet med vistelsen där (men tvärt om med språken, jag ska lära mig franska men låter så där nu när jag talar) är de samma som förra hösten, men den här gången blir det 14 veckor längre.

Det började egentligen för ganska exakt två år sen då jag kom hem efter att ha jobbat största delen av sommaren för Iso W. i Mauretanien. Där gick det mesta på franska och jag tänkte att nog fan skulle det vara coolt att lära sig franska så att man kunde tala det i jobbet, att man kunde ju fara till Frankrike på nån längre intensivkurs i franska nångång. Så jag knackade in ”french courses in France” på Google. Det ger en hel del träffar. Efter att ha surfat runt hit och dit fastnade jag för den här lilla skolan. Den verkade ha rätt inställning till språkundervisning, som jag uppfattar att språkundervisning ska bedrivas; ambitiösa mål, en ändå i grunden avslappnad inställning, kompetenta lärare och, framför allt, små grupper. Men hela det här projektet hamnade, som så mycket annat, mer eller mindre medvetet, på: något-jag-gör-sen-nån-gång-när-det-passar listan. Jag tänkte att jag gör det sen då det ”passar bättre”, att det är bäst att nöta på som att man lever för evigt ännu en tid.

I slutet av Maj förra året stannades tillvaron, den vändes upp och ner och skakades om ordentligt både vertikalt och horisontalt då min lillasyster Julia gick bort. Livet blev ett totalt kaos. Sex månader senare fyllde jag 40. För att uttrycka det kort så ledde det till att den här tidigare nämnda listan försvann. Jag menar, jag blev smärtsamt medveten om att man inte kan räkna med något ”sen”. Något som vi alla vet rent teoretiskt men som får en helt annan relevans efter en sån här händelse.

Till saken hör att Julia och jag oxo var kollegor. Det var via henne jag lärde känna den del och den position på Iso W. där jag jobbar nu. Hon var en av mina mentorer när jag började på mitt nuvarande jobb. Den här kombinationen blev ohållbar i början av året, då den värsta chocken och adrenalinruset av det som hade hänt, lade sig. Jag insåg att jag måste ha ett längre avbrott från Iso W. för att på något sätt få distans till det som hänt och börja om. Efter de två väldigt lyckade veckorna i Tours i Oktober förra hösten var en längre session där det som låg närmast. Jag talade med arbetsgivaren, förklarade situationen, och de accepterade fyra månader tjänstledighet. Så jag bestämde mig för att nu gör jag det här, jag spenderar hösten i Tours.

La France

Lycka

Igår när jag kom hem från jobbet såg jag honom första gången. En kille i 6-7 års åldern som cyklade omkring på innergården här där jag bor. Cykeln såg ut att snart vara urväxt. Men det gjorde inget, han cyklade.

Efter en timme eller så tittade jag ut på gården och han cyklade ännu. Fram och tillbaka, svängandes, genandes i hörnen, försiktigt lutandes i kurvorna när det gick tillräckligt fort.

Lite senare, när det börjat skymma, gick jag ut med skräppåsen för att det inte längre gick att ignorera hur full den var. Jag mötte honom på gården, ännu cyklandes. Han såg mig inte för han var så inne i det han gjorde. Hit och dit for han. Svängde ibland mitt på en raksträcka och for tillbax därifån han kommit. Tog fart och bromsade.

Idag när jag kom hem var han där igen, cyklandes. Utan mål, cyklandes bara för cyklandes skull. Ibland ståendes trampandes och lite framåtlutandes för att accelerera så mycket det bara är möjligt. Ibland rullandes sakta fram, bara tillräckligt fort för att inte tappa balansen, så att alla ska hinna se honom, för att visa upp sig, ”Kolla på mig! Har ni sett hur sjukt bra jag är på att cykla!”. För att i nästa ögonblick trampa iväg igen, till en trappuppgång, upp för en rullstolsramp för att märka att farten inte räckte och stjälpa omkull. Ta tag i cykeln, leda den upp för rampen och sen ta ordentligt med fart ner för rampen och ut på gården igen, ömsom cyklandes stående och ömsom cyklandes sittande, som för att testa vad som ger mest fart.

Det är lycka det!

Sol

Det är sommar i Vasa. Termometern visar 26 grader och solen lyser in genom vardagsrumsfönstret på ett irriterande sätt. Det känns lite som att man vore inne i en ugn. En ugn med mild värme och ugnslampan på. Inte en mörk grill, det är bastun. Men ändå, något som pinar en långsamt. Nåväl, en bra orsak att läppja på en doppelblask.

På tal om värme så var det i dagarna ett år sen jag for iväg till Noukkis första gången (första gången för en längre session). Det känns som att det var nyligen, för nån vecka sen, och att jag ännu inte riktigt kommit hem ännu. Det senaste året har kretsat kring jobbet på ett sätt som kanske inte är sunt i längden. Men vad gör man när såna möjligheter dyker upp?! Ja man tar dom. Och jag tar oxo nästa när den kommer. Om det sen handlar om jobb eller något annat.

Här på högra sidan av skrivbordet ligger julkorten och skräpar ännu ser jag. Hå, hå… Den här lägenheten skulle behöva en reformation.

Babbel…

Den här har ni inte hört på länge.

Ja hej…

…jag lever faktiskt, fast det varit dödstyst här hela året.

Det har bara inte blivit av att skriva. Inspisen har inte funnits, pennan har varit torr och energin har gått till allt annat.

Nu lovar jag inte att det här ändras men jag ska göra ett försök, för jag saknar bloggandet.

Ungefär så här är det, men utan askkoppen.

Babbel i Slutet av 2013

Imorgon skriver vi 2014, och det är dax att ta en titt bakåt på det som varit. I år blickar jag längre tillbax än bara det gångna året, nämligen ända tillbax till 31.12.2007.

Det var intervjun med Johnny Granholm i En Kväll Med Anne och Hanna, igårkväll, som påminde mig om hur livet såg ut en gång i tiden. Hans och min historia är lika på många sätt, fast omständigheterna var annorlunda.

Det slog mig att det var den här tiden för sex år sedan som min 1,5 år långa sjukskrivning för utbrändhet tog slut. Allt det gamla, allt jag gjort fram till 33 års ålder, låg i spillror och framtiden var som att stå framför en vidöppen öken, eller en vidöppen isvidd, beroende på vilken man tycker är värst. Med tanke på det är jag mer än nöjd med bokslutet för 2013.

Inte med det sagt att det inte finns tillväxtpotential. Men det är på G., det kommer 2014.

En positiv finsk låt

Norge Skärper Tonen Mot Brottslingarna

I Norge har man fått nog av den ökade brottsligheten (klicka på det gula för att se vad som gav upphov till inlägget). Efter påtryckningar från allmänheten föreslår nu politikerna drastiska åtgärder i kriminalpolitiken för att bromsa den eskalerande brottsligheten. En av ändringarna kunde vara en utvidgning av straffskalan genom att lägga till ett nytt maximistraff, nämligen att avtjäna fängelsestraffet i Sverige.

I Norge har man under de tio senaste åren sett hur brottsligheten eskalerat. Statistiken talar sitt tydliga språk, antalet tjuvnyp, luggningar och sparkar på smalbenet har ökat kraftigt. Politikerna kan inte längre ignorera trycket från allmänheten att göra något drastiskt för att få slut på våldet.

– Situationen har blivit ohållbar i Norge. Snart kan man inte gå ut genom dörren utan att någon gör en ful min åt en, säger Holmen Kollen, kriminalpolitisk talesperson för regeringspartiet Mittenpartietfaständåganskahögrinriktat.

En av de mer drastiska föreslagna åtgärderna är att lägga till ett nytt maximistraff på den norska straffskalan. Straffet skulle gå ut på att avtjäna fängelsetiden i Sverige i stället för i hemlandet Norge. Där skulle fången få utstå en hel massa tajfs, gulligull, tvingas att lära sig virka (för män) och bli tvungen att tala om sina känslor med en massa andra människor närvarande, vilket skulle ha en avskräckande effekt för återfallsförbrytare.

– Vi inser att förslaget är kontroversiellt. Men i drastiska situationer måste man ta till drastiska åtgärder. Vi vill sända en tydlig signal till de kriminella i Norge, nämligen att det är slut pjasa nu, säger Kollen med allvarlig blick.

Men förslaget väcker också kritik bland människorätts organisationer.

– Fast vi talar om tunga brottslingar kan man inte behandla dom hur som helst. Vi är alla människor och måste bli behandlade så. Att sända folk till Sverige för att utstå allt larv där är under en civiliserad nations värdighet, säger, Tade Lungtnu från Amnesty.

Också här i det östra grannlandet bakom Sverige väcker det norska förslaget kritik. Den finländska justidsieministern Aika Oikea säger sig vara oroad över utvecklingen i grannlandet.

– Pahalta näyttää, resonerar Oikea.

Ännu återstår att se vilken väg Norge väljer. På måndag behandlas förslaget i Mellantinget. Men klart är i alla fall att kalla vindar blåser genom de norska brottsbekämpningsfjordarna.

Tomas Karls

En fängslad norrman i Sverige söker i ordboken hur han ska säga ”Ge mig mer garn”.

.

Trådlösa bankkort

Jag fick ett nytt bankkort på posten för en tid sen. I det brev som kortet kom med stod det att kortet i kuvertet skulle ersätta det gamla jag hade i plånboken, och att det för övrigt var helt fantastiskt. Det nya kortet behövde man nämligen inte sätta in i läsaren för att det skulle läsas av utan bara hålla det på sidan av läsaren en stund. Nästan som att man bara behövt titta på grejerna i hyllorna för att pengarna skulle försvinna från kontot, men inte riktigt ändå.

Jag tog i bruk det nya kortet idag eftersom det gamla slutade att fungera just idag. Resultatet är inte imponerande. Det började vid lunch. Väl framme vid kassan tog jag fram mitt nya fina kort och satte det nervöst vid sidan av läsaren i stället för in i den. Det flimrade till i maskinen, som om den fått en örfil, några textrader kom upp och sen stod det ”Anna kassalle (Ge kortet till kassan)”. Kassan suckade och sa, ”Har du den bankens kort? Ja dom funkar ibland och ibland inte.” Jag försökte vara rolig och säga något om att kanske jag inte hade pengar på kontot, men det gick inte hem.

Anyway…

Sen på eftermiddagen i Citymarket testade jag på nytt. Jag satte kortet på sidan av läsaren i stället för i den. Inget hände och kassören såg ut som ett levande frågetecken. ”Pitää laittaa sisään (du måste sätta in det)”, sa han till sist.

Det sista provet kom på Alk… hälsokost affären. Jag satte, nu redan ganska skeptisk, kortet vid sidan av läsaren för att betala mina fem euro och kassören skakade direkt på huvudet och sa, på en dialekt från södra Finland, ”Nä hördu, det där funkar int. Kanske sen nån gång 2017. Jag hade nu inte alls hört om att någå sånt där var på gång.”.

Vad är mervärdet av att kunna sätta ditt kort vid sidan av läsaren i stället för i den? Jag har en känsla av att det här är något som kommer att floppa.

Allt kan kanske inte vara trådlöst?

Flygbolag/et/en?

Vem flyger man med egentligen? Den tanken slog mig idag när jag åkte från Hesa till Vasa och flygvärdinnan rabblade upp något i stil med det här innan vi åkte iväg: ”Välkomna på den här Oneworld flygningen. Rutten flygs av Finnair i samarbete med Air France, och opereras av Flybe.

Så här såg boarding kortet ut, och på flygplanet stod det skrivet Flybe. Så vem flög jag med egentligen? (klicka på bilden så blir den större).

I år har affärer…

…slängt över tusen ton mat. 

Så löd en av rubrikerna på dagens Pravda. Och jag ökade just på dom tusen tonnen med några kilo.

Kanske var det den rubriken på Blade som på något undermedvetet sätt fick mig att ta tag i skåpet på sen eftermiddag. Skåpet som jag länge har tänkt att jag borde göra något åt men som jag, fram tills idag, lyckats ignorera.

Det var ingen vacker syn som mötte mig då jag började gå igenom burkar, flaskor och askar. Det mesta hade ett bäst före datum på 2012. Att plocka igenom skåpet var lite som att bläddra i ett gammalt fotoalbum, resa tillbaka i tiden. Resa till tiden då det kockades mycket här i huset. Ok, det kockas ännu, men inte med samma entusiasm och nyfikenhet som förr. Vartefter jag slängde bort gamla ingredienser mindes jag recept som jag testat, hur dom smakat och disken dom förorsakat.

Jag hade rejält dåligt samvete när jag såg hur sopkassarna fylldes med gammal mat och bestämde mig för att det här får inte hända igen.

När jag hittade den här trodde jag att botten var nådd. men sen hittade jag något ännu värre. Men det måste ha varit ett tryckfel. Inte fan kan jag ha haft någå i skåpet som var bäst före 2004. Jag var ju knappt född då.

Höstbabbel

Världen är vacker som den ser ut nu. Det slog mig idag när jag körde mellan Vasa och Byhåla. Färdigtröskade  stubbåkrar, oinplastade rundbalar, gula otröskade sädesfält, gröna gräsmattor kryddade med vissna löv, gröna träd upphottade med färggranna blad, potatisland färdiga för skörd och allt badande i ljuset från solen på en klar himmel.

Hösten är årets höjpunkt. Det är tiden på året när allt når sitt mål, just före allt börjar om igen. Vintern är kall och död, allting sover. Våren är yrvaken och ungdomligt naiv, det mesta söker sin plats. Sommaren är årets medelålder då allt ska hända, sommaren är stressande. Men hösten, på hösten lugnar allt ner sig. På hösten är allt ännu vaket, allt har hittat sin plats och gjort det som ska göras. Den mogna årstiden som njuter av sitt verk och som utan ungdomlig naivitet inser att vintern snart kommer.

Ja, jag vet. Jag har skrivit något liknande tidigare. Men kunde inte låta bli nu då det är så uppenbart.

Så här såg landskapet mellan Vasa och Byhåla ut idag.